A lesbian staring at the screen

Två ynka timmar var det som vi fick om Selma Lagerlöf den här julen, ett par kyssar och lite svartsjukedrama och ändå har serien väckt så mycket uppståndelse. För mycket fokus på privatlivet, historiska felaktigheter, en ursäkt för att visa lesbisk kärlek på tv...kritiken verkar komma från alla håll. Inte minns jag att det har varit så här mycket kontrovers runt någon av tidigare års miniserier, var det t.ex. någon som klagade när vi fick se Ivar Kreuger i säng med Regina Lund (ja eller hennes karaktär alltså) för ett antal år sedan? Jag gjorde det inte i alla fall, men det är en annan historia. SVT har själva sagt att det är fiktion vilket betyder att de har tagit sig vissa kreativa friheter men de menar ändå att serien till stor del grundas på brev växlingen mellan Selma och Sophie Elkan. Och när det gäller Ebba Witt- Brattströms kommentar om att Selma bara används som en ursäkt för att kunna visa "kittlande lesbisk kärlek" så tycker jag bara att den är löjlig. För det första; varför är det dåligt att visa att hon vara en människa, en kvinna som blev kär i andra kvinnor? Det är inte ofta vi får se något sånt på svensk tv så det tycker jag att de kan unna oss. Det är ju dessutom med största sannolikhet också sant, vore väl väldigt konstigt om de inte visade det. För det andra; "kittlande"? Så kittlande tycker jag inte att det var, ingen nakenhet, inga kvinnor i säng tillsammans, en stor del av första delen gick ju ut på hur Sophie skulle få sin fransman i säng. Om man som svälfödd flata är van vid att nöja sig med blickar och antydningar så kan det väl ses som lite kittlande men det är knappast någon som mainstream-tittaren borde bli upprörd av.

Missförstå mig rätt jag tycker att serien var bra, även om jag gärna hade sett mer av det sk. "kittlande", det var intressant at tänka sig Selma som en person också utanför författarrollen. Det var välspelat, Helena Bergström lyckades få mig mycket mer positivt inställd till henne och Alexandra Rappaport har jag ju varit svag för länge. Det var intressant också med sidohistorierna om de andra konstnärerna de umgicks med, jag gillade särskilt Marie Kröyer. Och agerande
gentemot den där vidriga pappan till Nils och gentemot Nils själv var också spännande även om släktingar menar att det inte är sant. Jag tyckte att Selma gjorde ett mycket sympatiskt intryck och hennes rykte som "sagotant" skadades väl inte av att vi fick se henne som en självständig kvinna som kunde bita ifrån med kvicka kommentarer och som ville hålla ett tal om hur kvinnor kan klara sig utan män. Om ni inte har sett serien än så tycker jag ni ska kolla in den här 

Kanske är dags att jag säger något om slutet på South of Nowhere, men om jag ska vara ärlig så har jag inte så mycket att säga. Serien hade sina fördelar, främst när det gäller synligheten, och jag kan förstå att många unga tjejer kommer att sörja den. Spashley är söta och det faktum att en tonårsserie har ett förhållande mellan två tjejer i centrum är ju tyvärr ganska revolutionerande. Men med det sagt så tror jag att många var besvikna på den sista delen av säsongen. Det hände inte mycket mer än att Spencer försökte komma på vad hon ville göra med resten av sitt liv och att Ashley inte ville att Spencer skulle försvinna iväg från henne och däremelan fick man se något liten kyss eller kram. Det bästa avsnittet var nog när Spencer kom ut till sin konservativa mormor och Paula stöttade henne och bästa scenen var nog när Arthur och Paula kom hem när Spencer och Ashley dansade och lät dem vara ifred.
Men när jag hade sett sista avsnittet kände jag ändå att om det inte hade varit för Spashley så hade jag nog aldrig orkat sitta igenom serien. Förutom det revolutionerande i själva konceptet och den hjälp som det har givit så många unga tjejer så är det egentligen en ganska medioker ungdomsserie som jag nog tyvärr måste säga att jag inte kommer att sakna. Men lita inte bara på min åsikt, det kan hända att det bara är jag som har missat något, lyssna på vad seriens skapare och skådespelare har att säga om varför serien var så viktig:



För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Titanic på tv ikväll, jag har sett den ett antal gånger och tror knappast att jag orkar sitta igenom hela. Vi vet ju trots allt redan att skeppet kommer att sjunga och lite ångestladdat är det fortfarande att se Jack sjunka till botten. Men jag har ett litet speciellt förhållande till Titanic, för det första introducerade den mig till Kate Winslet och för det andra så introducerade Kate Winslets leende mig till ett och annat som jag kanske inte riktigt hade förstått än.

 

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Som om det inte räckte med lesbiskt kostymdrama på svensk tv i jul så har AfterEllen också valt de här veckorna före jul för att börja visa två nya webserier.

Anyone but me handlar om några ungdomar som är unga nog att ha växt upp i ett USA där 11 september alltid har varit en verklighet, med allt vad de innebär av påverkan på befolkningen i främst New York och terroristrädsla. Huvudrollen innehas av  Vivian, en tjej som har tvingats flytta från New York eftersom hennes pappa som är brandman har lungproblem efter att ha arbetat den dagen. Men att flytta från New York innebär också att lämna flickvännen Aster och att försöka skapa sig ett nytt liv i en småstad där ingen känner henne och vad det kan innebära av vad hon måste berätta för nya människor som hon träffar.
Än så länge känns skådespeleriet lite skakigt men det verkar ändå vara en trevlig historia och det ska bli intressant att se vad de kan göra av det.

Igår var det också premiär för Joni & Susanna en serie om två vänner som ägnar lika mycket tid åt att bråka och förstöra för varandra som att ha kul tillsammans. Lite komed i i The Office-stil enligt beskrivningen. Serien innehåller också gästspel från allas vår Bridget McManus, så så fort jag har räknat ut hur jag ska kunna titta på den (min dator samarbetar inte riktigt) är den högst på listan. 
Lite mer förströelse för julhelgen kanske.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Blondinbella har fått ett eget tv-program. Whaat?! Inget emot henne personligen, det är väl bra att hon är så driven och målmedveten även om jag nog inte håller med om många av hennes åsikter. Jag fattar bara inte grejen, hur kan det vara så intressant att läsa om något glamoröst tonårsliv? Jag är väl inte rätt målgrupp förstås, men allvarligt varför finns det någon målgrupp överhuvudtaget för en blogg om svindyra kläder, kändisfester och vad mer det nu handlar om? Och varför tycker någon att det är en bra idé att visa det på tv också? Jag fattar det inte riktigt.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Det finns många anledningar att inte känna sig odelat positiv inför julen: konsumtionshysterin och alla måsten; alla människor som är ensamma under en tid där så mycket fokus ligger på gemenskap; alla barn som växer upp i familjer där jul bara innebär att man måste vara hemma hela dagarna i en familj där ingenting fungerar; alla människor på andra håll i världen som bara kan drömma om att köpa julklappar till sina barn; alla grisar som måste slaktas för att vi ska få mat på julbordet... Har man tur så betyder julen att man får vara ledig ett tag och spendera lite kvalitetstid med familj och vänner, men kvalitetstid med familjen passar också bäst i lagom dos och fram emot annandagen kan man nog behöva något annat att distrahera sig med. Tur då att SVT i år har tänkt på oss när de har gjort sin årliga miniserie. I år handlar serien om Selma Lagerlöf och trailern ser onekligen lovande ut:
20 sekunder säger ju kanske inte mycket om hur två timmar kommer att vara. Men jag kommer att gå på det faktum att tidigare år serier har varit bra och välgjorda och på att Helena Bergström och Alexandra Rappaport kommer att kyssas i min tv-ruta och se det som min anledning att inte bli frustrerad under dagarna innan. Jag lär säkerligen återkomma för att rapportera om huruvida det var värt det.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Är någon förvånad över att Kevin vann Idol ikväll? Jag är det inte. Bra för honom, han har nog vad som krävs för att bli en bra idol. Men inledningsframträdandet, som i och för sig var ganska imponerande, påminde mig om varför jag inte borde bry mig så mycket om det här programmet, de letar inte efter samma sak som jag gör i en idol. Det är underhållande att se duktiga sångare och ungdomar med mycket personlighet men när det kommer till kritan så är det inte någon mainstream pop som jag kommer att lyssna på. Känns ganska skönt att det är över, nu kanske man kan göra något annat med sin tid, typ fira jul och så.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Visserligen var jag aldrig något större fan av Kishti när hon var Idoldomare men hennes klassiska uttryck har jag haft användning av ibland så till ära av kvällens Idolfinal så tänkte jag dela med mig av några tillfällen när det har varit det enda som passat in. Jag har inte läst Kishtis definition av uttrycket men för mig handlar det om de där tillfällena när man ser något som är så bra att man inte finner några andra ord för det.

Det skulle egentligen kunna användas om vilken som helst video med Helen Sjöholm men när jag såg den här på den stora duken så fanns det verkligen inga andra ord för vad jag kände, bara Hallelujah.




Jag hade aldrig hört talas om Keith Olberman förut men när jag fick höra hans åsikter om Prop. 8 fick jag rysningar, så välformulerat och så sant.

 

Dubbel Hallelujah egentligen; KT Tunstall med en av mina favoritlåtar, for obvious reasons, och Gro Hammerseng som är anledningen till att jag har spenderat en antal timmar den senaste veckan på att titta på handboll trots att hon inte ens är med. När Gro ler har jag inga ord.
För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Trevligt avsnitt av Design: Simon & Tomas ikväll. Jag brukar inte titta på det för jag är inte mycket för sådana där designprogram men när jag knappade över några minuter tidigt inför Cityakuten så blev jag intresserad och var sedan tvungen att se hela avsnittet på webben. I dagens avsnitt så träffade inredarna Eva och Karoline som behövde hjälp med sin sons rum. Bäst var väl att deras sexuella läggning inte ens nämndes utan vi såg en familj som alla andra som ville ha ett fint rum till sonen i familjen. Rummet blev också riktigt coolt även om det var intressant ur ett könsstereotypiskt perspektiv att rummet innan det blev omgjort gick helt i rosa men när det hade blivit ett riddarrum var det mörkblått.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Jag har skrivit alldeles för mycket om deprimerande och negativa saker på sista tiden så nu är det dags att skriva lite om vad som gör mig glad. Det finns mycket som gör mig glad men om vi ska begränsa oss till sådant som är relaterat till all den tid jag spenderar på att stirra på skärmen så blir jag särskilt glad av smarta och kreativa människor. Särskilt smarta och kreativa människor som använder sin talang för den goda sakens skull, dvs. till att ge flator vad de vill se på skärmen. Det kan vara allt från att skapa världens bästa websida som informerar oss om allt vi behöver veta om popkultur och lite till. Till folk som faktiskt mer eller mindre lyckas leva på sin kreativitet genom att skriva extremt läsvärda böcker, skapa tv-serier som vi älskar att hata alternativt helt enkelt älskar eller göra de där filmerna som faktiskt lyckas nå de kommersiella tv-kanalerna i Sverige. Det där med att leva på att göra film med lesbiskt innehåll är ofta lättare sagt än gjort men just av den anledningen blir man ännu gladare när människor ändå tar risken, när folk lägger ner pengar och energi på något som de inte vet om de någonsin kommer att tjäna pengar på. Internet har förstås hjälpt mycket och numera finns det sådant som webserier och vloggar som gör att vi kan få den underhållning vi vill ha.
Men jag blir nästan ännu gladare av människor som använder sin intelligens och kreativitet till att skapa något utan någon egentlig föresättning att tjäna pengar utan mest gör det för sitt eget nöjes skull. Folk som skriver bloggar som är så smarta och roliga och träffsäkra att de absolut borde nomineras till QX gaygala, som gör fanvideos till sina favoritserier (både med humor och med känsla), favoritkändisar eller favoritpar, och folk som skriver fanatstisk fanfiction (eller till och med mindre bra fanfiction som ger oss de där historierna vi önskar att vi hade fått se på tv). Till och med mer obskyr kreativitet som används till att i detalj analysera subtexten i våra favoritserier eller fans som på ett fanforum använder sin talang till att göra skämtbilder i en mer och mer urspårad diskussion om vem som gifter sig med vem. Jag blir lika fascinerad varje gång jag ser hur kreativa människor kan vara och vad de kan använda den kreativiteten till.

Ni kanske märkt vid det här laget att jag inte har nämnt ett enda namn här men länkarna är väl värda att kolla in. Kanske känner ni redan till allt det här men om inte så får ni här en tidig julklapp från mig till er alla (fem?).

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Vad är meningen med SVT:s nya dramaserie Åkalla? Det kanske bara är jag som inte förstår den artistiska briljansen i det men första avsnittet kändes inte helt hundra. Det kändes väldigt teatraliskt av och till men det var kanske det som var meningen, men vid andra tillfällen kändes det bara som en såpa med konstlad dialog och ännu sämre skådespeleri. Och vad gjorde Lena Endre mitt i alltihopa? Hon och flera andra har man ju sett göra mycket bättre ifrån sig tidigare så hur hamnade de i det här? Jag vet som sagt inte riktigt men det kändes inte riktigt klockrent. Jag ser mer fram emot årets julproduktion om Selma Lagerlöf.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester
 

SVT hade tydligen något tema i helgen med filmer om ensamma pojkar som får en att gråta. Jag såg i alla fall två filmer som var väldigt vackra båda två.

I fredagskväll visades Josef Fares film Zozo. Det är en sådan där film som jag har velat se länge men det har aldrig blivit av så jag tänkte att jag skulle passa på när den nu visades på tv. Och jag blev inte besviken, men jag var kanske inte riktigt beredd på hur sorglig den skulle vara. jag tror inte att jag har gråtit så mycket sedan jag såg Lilja 4-ever. Så mörk var väl inte Zozo, den slutade mycket mer hoppfullt men innan dess hade Zozo hunnit vara med om en hel del i sitt korta liv. Från att leva mitt i krigets Beirut till att förlora hela sin familj för att sedan komma till Sverige och tvingas anpassa sig till en helt ny verklighet där problemen inte består av bomber som faller på gatorna utan av stöddiga killar som lever på att mobba dem som är annorlunda. Men mitt i alla svårigheterna är filmen väldigt vacker och den har också komiska inslag, Zozos farfar är bl.a. en fantastisk karaktär. I min mening är den här filmen bättre än Jalla Jalla och Kopps men det beror kanske på vilken sorts film man vill se, jag ville tydligen se filmer som fick mig att gråta den här helgen.

Så då var det ju tur att de sedan bjöd på en liknande film redan nästa dag. Igår visades Mondo, en film baserad på en bok av årets nobelpristagare i litteratur Jean-Marie G. Le Clezio. Mondo är en liten kille som plötsligen en dag dyker upp på gatorna i Nice. Ingen vet var han kommer ifrån och själv ger han inga svar, men han har ett stort leende och skaffar sig snart vänner i staden. Han lever på gatorna men hittar olika små äventyr under tiden, han lär känna Dadi som också är hemlösa och har två duvor i en koffert, han blir vän med Thi-Chin som också är ensam och fiskaren på stranden lär honom bokstäverna med hjälp av stenar. Mondo är en liten kille som det är lätt att tycka om men myndigheterna spanar efter honom eftersom det ju inte går för sig att ha små pojkar som bor på gatorna utan någon familj. Det var en vacker film men en del tårar fälldes till den också. Jag vill inte avslöja för mycket men jag rekommenderar alla att se den om ni får chansen.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Jag gillar Criminal Minds, det har jag sagt förut. Jag gillar det smarta och de psykologiska med det, Hotcher's psykning av advokaten i dagens avsnitt var underbar och Reids överintelligenta superminne är underbart. Jag gillar Garcia's super tech skills och JJ och Emily's mer emotionella kompetens. Och jag gillar subtexten och väljer att helt ignorera JJ's så kallade förhållande med killen från New Orleans. Men nu gillar jag det också för att de i de senaste avsnitten har haft gästspel av två av mina gamla favoriter från Tredje Skiftet. Först när de letade efter seiemördaren i Miami så dök Tia Texada som spelade Cruz upp och idag dök Amy Carlson aka Alex Taylor upp som en väldigt attraktiv åklagare.


Tia Texada                                                      Amy Carlson

Den serien saknar jag också

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Så marscherade då Erica Hahn bort från våra svenska tv-skärmar igår också och jag vet inte om jag var mest arg, ledsen eller besviken, eller kanske alltihopa. Jag vet att det bara är en tv-serei och att det finns viktigare saker här i livet. Jag vet också att jag borde ha vetat bättre än att tro att det här skulle bli något bättre, mer trovärdeigt och långvarigt. Men ändå, hur kan man vara annat än besviken? Det var så dåligt gjort alltihopa, ett så ovärdigt slut för en intressant karaktär som många hade satt sitt hopp till. Avslutet var så dåligt, efter att vi under de senaste avsnitten har fått se en mjukare sida av Erica så svänger de helt plötsligt om igen och ser till att få henne riktigt illa omtyckt innan hon bara försvinner utan någon förklaring. De gör henne till bitchen som tänker anmäla Izzie till transplantationskommittén och som dumpar Callie innan deras förhållande ens riktigt har börjat med en av de värsta replikerna någonsin i serien: "You can't kind of be a lesbian". Eh, whaat?! Hört talas om bisexualitet någon gång kanske?

Jag förstår fortfarande inte hur gänget bakom en av mina favoritserier kunde skriva ihop något så dåligt och förklaringarna räcker inte riktigt till. Jag menar även om det stämmer som Shonda Rimes sa att de inte tyckte att "kemin" mellan Erica och Callie (eller Brooke och Sara) så räcker de ju knappast som anledning till att skriva ur karaktären helt. Kommer någon ihåg när George och Callie var gifta? Snacka om brist på kemi, men de kunde ändå vara kvar båda två efter att de hade gjort slut. Även om det handlade om budgetnedskärningar och de faktiskt var tvugna att göra sig av med någon kunde de väl ha gjort det på ett bättre sätt. Inte från ett avsnitt till ett annat utan någonsomhelst förklaring. Det finns många sätt att skriva ut en karaktär. Man kan kanske tänka sig t.ex. att Callie inte var redo att aceptera sina känslor och att Erica inte var redo att vara med någon som löste sin rädsla genom att ha sex med någon annan. Då hade det kanske slutat med att de gjorde slut och att Erica så småningom kanske flyttade för att det var för jobbigt att jobba på samma ställe eller för att hon hade fått ett bätre jobberbjudande någon annanstans. Det hade inte heller varit bra, men jag tror i alla fall att det hade varit lättare att acceptera om det hade funnits ett ordentligt avslut.
Jag vet inte ens vad jag ska säga om de tyvärr mer troliga idéerna om att tv-bolaget blev för obekvämt med ett lesbiskt förhållande på en av deras stora serier, eller det nästan ännu värre att Brooke Smith inte var tillräckligt attraktiv för att spela lesbisk. Jag kan inte komma på någon förklaring som skulle kunna försvara ett sådant beslut. Jag vet att pengar talar men man tycker att Grey's Anatomy som så många gånger fått beröm för att framåtsträvande och bra på mångfald kunde våga göra lite mer. Jag vet inte, jag förstår bara inte hur de kunde börja med att lova så mycket för att sedan sabba det helt. Kolla in den här videon som visar väldigt tydligt på deras hyckleri i inställningen till sexscener och fråga er sedan hur det kan komma sig att folk blev så obekväma av scenerna mellan Erica och Callie.
Och snälla visa lite stöd för protestkampanjerna; ni kan skriva på den här namninsamlingen, eller skicka ett mail direkt till abc, eller om ni vill göra ännu mer så finns det en hel lista på sätt att hjälpa till här.
Det handlar inte om ifall ni gillade Dr.Hahn eller hennes relation med Callie eller ens om ni gillar Grey's. Utan det handlar om att visa de där gubbarna med alla pengar där borta i USA som bestämmer vad vi får och inte får se på tv att det finns folk som visst vill se flator på tv och som faktiskt blir upprörda när de helt ignorerar oss. Att det finns många som inte tycker att det är okej att dumpa en lovande storyline för att de blir lite "obekvämt".

Som jag har sagt tidigare så är det inte helt lätt att veta vad man ska tänka om den sista säsongen av L-Word med alla nyheter som kommer hela tiden. Kanske hade det varit bättre att hålla sig helt borta från spoilers men eftersom de finns överallt så vet jag redan för mycket. Och det sista jag hörde gjorde mig lite mer positivt inställd igen. Jag gillar fortfarande inte hela idén med mord och fängelse, men efter att ha fått veta vem som antagligen dör så känner jag mig lite lugnare. Jag tänker inte berätta vem det är för det är kanske för mycket information för en del, men jag kan i alla fall säga att det är inte den jag var rädd för att det skulle vara. Och efter att sett den här nya trailern med kommentarer från Ilene och skådespelarna så kände jag mig förväntansfull igen, och får jag bara säga "Rachel Shelley, wow!" igen, och Rose Rollins och Jennifer Beals och Leisha Hailey och Alexandra Hedison är tillbaka! och allihopa egentligen...


PS. Om ni verkligen vill veta vem som dör så finns svaret här DS.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Ännu ett sorgligt avsnitt av Cityakuten igår när Abby gjorde sitt sista skift innan hon och Luka flyttade till Boston. Jag kommer i alla fall att sörja henne för hon har varit min favorit ända sen Carol drog till Seattle. Det var faktiskt tack vare Carol som vi först fick lära känna Abby när hon dök upp som gynsköterska när tvillingarna föddes (om ni inte vet jag pratar om har ni sett alldeles för lite på serien.) Jag gillar cynismen, den där lite mörka humorn och oviljan att tro på att saker ska ordna sig. Trots, eller kanske på grund av, att hon hade en del skador från att växa upp i en klart dysfunktionell familj så var hon klart en av de bästa både som läkare och sjuksköterska. Jag hade kunnat klarat mig utan en del Carter och Luka drama, men scenen när hon höll Joe för första gången, svårigheterna med hennes galna mamma och sättet hon stöttade Kerry på efter hennes missfall är Abby-tillfällen som jag minns. Jag gillade också hennes relation med Neela, jag är ganska säker på att det finns fanfiction och videos om dem också. Synd bara att det inte var mer av det under den sista säsongen och det var faktiskt lite konstigt att hon inte ens hade sagt något om att hon skulle flytta.
Jag förstår förstås att saker händer och att skådespelare som har jobbat länge med samma sak vill gå vidare och göra något annat men det är ändå tråkigt när en favorit försvinner.
När hon skulle gå så visade Haleh henne en vägg där de sätter upp namnskyltarna för alla som har lämnat sjukhuset, eller kanske bara alla läkare eller snarare alla som har varit viktiga karaktärer i serien. Jag såg många bekanta namn där och bestämde mig för att göra en lite rankning av mina favoriter bland de karaktärer som har lämnat serien:

 1. Abby Lockhart
Kanske är det bara för att det var hon som precis slutade men på grund av alla nyss nämnda egenskaper så måste Abby vara först på den här listan.


 
2. Carol Hathaway
Det började dramatiskt med att hon försökte ta livet av sig redan i det första avsnittet. Men som tur för oss lyckade hennes kollegor rädda hennes liv och sedan fick vi sex säsonger till med henne innan Carol bestämde sig att flytta till Doug i Seattle. Min favorit storyline var nog när hon ville adoptera Tatiana, en lite rysk flicka med AIDS. Det var där jag lärde mig de begränsade ryska fraser jag kan; Minja zavot Carol (okej, jag lärde mig inte att skriva med kyrilliska bokstäver).

 3. Susan Lewis
Jag gillade henne båda omgångarna hon var med. De första åren var hon ung och lite osäker, hon hade svårt att göra sig hörd gentemot de mer erfarna läkarna. Sedan fick hon en massa personligt strul att hantera när hennes struliga syster dök upp, dumpade sin nyfödda dotter hos henne och så småningom dök upp igen för att ta tillbaka Little Susie. Så småningom blev det för svårt att vara borta från Susie och hon valde att flytta till Arizona för att vara närmare dem, vilket ledde til en hjärtskärande scen på tågstationen när Mark lite sent erkänner sin kärlek för henne. Fem år senare återvänder hon till County nu som en mer kompetent läkare som redan under sitt första skift när hon gör en insats genom att kunna spanska. Några år senare slutar hon dock igen och den här gången flyttar hon till Idaho med sin man och son.


4. Kerry Weaver
När Kerry först dök upp var hon en riktig bitch. Hon var hård mot alla men framförallt hon och Susan hade svårt att komma överens. Efterhand utvecklades dock hennes karaktär mer och mer, kanske första gången man fick se hennes mjuka sida var när hon stöttade Jeannie efter att hon hade fått beskedet om att hon hade HIV. Kerry fortsatte att vara driven och hård med arbetet men det visade sig också att hon alltid fanns där för att stötta sina kollegor. Efterhand fick hon också några uppenbarelser om sig själ och vi fick glädjen att se lesbiska läkare långt innan Grey's-katastrofen.







 5. Maggie Doyle
Långt innan Jorja Fox blev känd för världen som Sara Sidle så spelade hon en tuff läkare som hamnade i en del konflikter på grund av sin no-nonsense attityd. Bästa scenen var när hon tar med sig Carter till skjutbanan och sedan chockar honom genom att tala om att hennes svartsjuka ex-flickvän står på skjutbanan brevid. Tyvärr så blev inte Maggie så långvarig på sjukhuset, hon försvann utan någon närmare förklaring efter att första ha varit i konflikt med Romano som hon anmälde för sexuella trakasserier.

Jag gillade egentligen de flesta av karaktärerna, i alla fall de kvinnliga. Jeannie, Jing-Mei, Elizabeth, Lucy, Anna, Kim förstås...men nu räcker det nog med nördkunskap om Cituakuten för ett tag framöver.

Gör en insats för den där andra sjukhusserien istället genom att klicka här








 

Jag vet att jag sa att jag var över Idol men igår var det faktiskt riktigt sevärt igen.
Gospel tema är väl alltid ganska imponerande, i alla fall när de inte sjunger religiösa texter, och jag tycker att de gjorde bra ifrån sig alla fyra. Jag var mest imponerad av Robin faktiskt, vilket är förvånande, men han gjorde det väldigt snyggt. Och sedan var ju Carola där förstås, jag vet inte vad jag ska säga om henne för min inställning till henne är lite dubbel. Det finns så många anledningar att inte gilla henne; homofobin, den religiösa hysterin som jag har svårt för och divalaterna som jag tror hon själv erkände i den där intervjun med Babben förra året. Men samtidigt är det lika bra att erkänna att jag var ganska besatt av henne när jag var liten, jag vet att jag inte är ensam, och det är lite svårt att komma över den där känslan av när man tyckte hon var underbar. Hon har en särskild utstrålning och ingen förnekar väl att hon kan sjunga men samtidigt blir jag ofta irriterad när hon kommer med någon sån där skenhelig kommentar, så ja jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om henne.
Att Johan åkte ut finns det väl inte så mycket att säga om, han gjorde sämst ifrån sig igår så det var hans tur att åka. Han har redan stjärnstatus, och det är inte bara för att småtjejerna blir helt hysteriska så snart han dyker upp, utan också för att det faktiskt finns en del goda anledningar till att de blir så till sig. Killen är charmig och har en egen stil som kan ta honom långt i en genre där själva sångkvalitén kanske är mindre viktig. Men när man är fjortonårig tjej så kan man tydligen inte riktigt se det större perspektivet för fansen såg otröstliga ut och det skreks och gräts i studion när resultatet hade blivit klart. Det skreks innan dess också för den delen, hysterin är verkligen utom alla proportioner och Johan verkade lite trött på den själ också; "de sliter och drar i en som om man vore allmän egendom" sa han i Eftersnack. Det kanske blir skönt ändå att slippa ha ett gäng tjejer utanför hotellet varje gång han försöker gå ut, eller nu kommer de väl att stå utanför hans hus istället. Det går väl över så småningom när de blir lite äldre allihop.


För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.

Det dyker upp mer och mer nyheter om den nya säsongen av L-word och om spin-offen. Jag visste inte riktigt om jag ville veta och just nu tänker jag att det hade varit bättre att inte veta, så om det är någon som inte vet och inte vill veta så sätter jag in en liten SPOILER varning här. Inte för att man blir så mycket klokare av det Showtime har släppt än så länge och det är tveksamt om de får de att låta som något att se fram emot. Även om jag förstås vill se sista säsongen av serien så känner jag mig lite orolig för att jag inte kommer att gilla den.
Vad vi verkar veta än så länge är att någon kommer att bli mördad och att någon av tjejerna kommer att bli anklagad för mordet, allt detta inom de första minuterna av det första avsnittet. Ryktet säger också att spin-offen, där vi redan vet att Alice kommer vara huvudperson, kommer att utspela sig i fängelset. Spekulationerna om vem som kommer att dö och vem som kommer att vara skyldig florerar förstås fritt, Dorothy Snarker baserar sitt resonemang på de foton som har släppts från inspelningen och även om jag gilar hennes blogg så hoppas jag att hon har fel. Jag vill inte att Helena ska dö, jag gillar henne och hon var med alldeles för lite i förra säsongen. Men jag vill egentligen inte att någon ska dö, det känns som en väldigt dålig idé att centrera hela sista säsongen runt ett mord. Om någon dör och någon annnan är anklagad för mord så känns det inte riktigt som att det kommer att finnas utrymme för mer lättsamma storylines. Om jag vill se mordhistorier så tittar jag på Criminal Minds eller CSI men när jag tittar på The L-Word är jag ute efter något helt annat, typ snygga flator och relationsdrama. Å andra sidan vet man ju aldrig riktigt vad som är sant i det här läget, så man kan ju välja att ta ryktena med en nypa salt och hoppas att Ilene inte har gått inför att göra världens flator så arga som möjligt, det har vi ju tillräckligt många andra som gör.
En positiv nyhet finns det dock i allt det här och det är att Showtime också har släppt de första bildena på Lucy Lawless som polis i serien. Det verkar logiskt att hon kommer att dyka upp redan i första avsnittet om det nu är så att hon ska utreda mordet så då finns det i alla fall någonting att se fram emot.


För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.

Jag insåg igår att jag har slutat att engagera mig i Idol och det var väl å andra sidan på tiden. Mina favoriter har redan åkt ut, resultaten styrs av fjortonåriga heterotjejer och några riktiga artister känns det inte som någon av deltagarna är.
Det blev ännu tydligare när jag sedan lite senare på kvällen såg på årets upplaga av Latin Grammy Awards där man kunde se riktigt artisteri. Äkta professionella artister som lägger ordentligt med själ och passion i sina framträdanden vinner stort över småungar som mest försöker imitera artister och ofta missar mycket av känslan. Inget ont om de tävlande i sig, jag är säker på att de gör sitt bästa och att de verkligen vill det här, men det börjar bli ganska tydligt att pressen och massproduktion blir för mycket. Alice var ur form igår, Anna ser alltid ut som att hon lider mer än hon trivs i programmet och alla får stå ut med ett tufft klimat med ofta hård kritik. Trots allt är ju flera av deltagarna bara 16, 17 år och de är ju inte konstigt att de i den pressade situationen inte orkar känna den där äkta glädjen som jag såg hos artisterna på Latin Grammy Awards. 
Sedan är väl latinomusiken inte för alla heller, en del tycker kanske att det är för smörigt eller för mycket hjärta och smärta, men jag har en svaghet för allt som har att göra med den latinska kulturen. Jag gillar språket, jag gillar hur levande folkmusikinslagen är och om vi ska vara riktigt ärliga så har jag inget emot de latinamerikanska kvinnorna heller.
Bäst på galan i min mening var Julieta Venegas och Gloria Estefan som fick priset som årets artist. 


 

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.