A lesbian staring at the screen

Två ynka timmar var det som vi fick om Selma Lagerlöf den här julen, ett par kyssar och lite svartsjukedrama och ändå har serien väckt så mycket uppståndelse. För mycket fokus på privatlivet, historiska felaktigheter, en ursäkt för att visa lesbisk kärlek på tv...kritiken verkar komma från alla håll. Inte minns jag att det har varit så här mycket kontrovers runt någon av tidigare års miniserier, var det t.ex. någon som klagade när vi fick se Ivar Kreuger i säng med Regina Lund (ja eller hennes karaktär alltså) för ett antal år sedan? Jag gjorde det inte i alla fall, men det är en annan historia. SVT har själva sagt att det är fiktion vilket betyder att de har tagit sig vissa kreativa friheter men de menar ändå att serien till stor del grundas på brev växlingen mellan Selma och Sophie Elkan. Och när det gäller Ebba Witt- Brattströms kommentar om att Selma bara används som en ursäkt för att kunna visa "kittlande lesbisk kärlek" så tycker jag bara att den är löjlig. För det första; varför är det dåligt att visa att hon vara en människa, en kvinna som blev kär i andra kvinnor? Det är inte ofta vi får se något sånt på svensk tv så det tycker jag att de kan unna oss. Det är ju dessutom med största sannolikhet också sant, vore väl väldigt konstigt om de inte visade det. För det andra; "kittlande"? Så kittlande tycker jag inte att det var, ingen nakenhet, inga kvinnor i säng tillsammans, en stor del av första delen gick ju ut på hur Sophie skulle få sin fransman i säng. Om man som svälfödd flata är van vid att nöja sig med blickar och antydningar så kan det väl ses som lite kittlande men det är knappast någon som mainstream-tittaren borde bli upprörd av.

Missförstå mig rätt jag tycker att serien var bra, även om jag gärna hade sett mer av det sk. "kittlande", det var intressant at tänka sig Selma som en person också utanför författarrollen. Det var välspelat, Helena Bergström lyckades få mig mycket mer positivt inställd till henne och Alexandra Rappaport har jag ju varit svag för länge. Det var intressant också med sidohistorierna om de andra konstnärerna de umgicks med, jag gillade särskilt Marie Kröyer. Och agerande
gentemot den där vidriga pappan till Nils och gentemot Nils själv var också spännande även om släktingar menar att det inte är sant. Jag tyckte att Selma gjorde ett mycket sympatiskt intryck och hennes rykte som "sagotant" skadades väl inte av att vi fick se henne som en självständig kvinna som kunde bita ifrån med kvicka kommentarer och som ville hålla ett tal om hur kvinnor kan klara sig utan män. Om ni inte har sett serien än så tycker jag ni ska kolla in den här