A lesbian staring at the screen

Jag vet att jag sa att jag var över Idol men igår var det faktiskt riktigt sevärt igen.
Gospel tema är väl alltid ganska imponerande, i alla fall när de inte sjunger religiösa texter, och jag tycker att de gjorde bra ifrån sig alla fyra. Jag var mest imponerad av Robin faktiskt, vilket är förvånande, men han gjorde det väldigt snyggt. Och sedan var ju Carola där förstås, jag vet inte vad jag ska säga om henne för min inställning till henne är lite dubbel. Det finns så många anledningar att inte gilla henne; homofobin, den religiösa hysterin som jag har svårt för och divalaterna som jag tror hon själv erkände i den där intervjun med Babben förra året. Men samtidigt är det lika bra att erkänna att jag var ganska besatt av henne när jag var liten, jag vet att jag inte är ensam, och det är lite svårt att komma över den där känslan av när man tyckte hon var underbar. Hon har en särskild utstrålning och ingen förnekar väl att hon kan sjunga men samtidigt blir jag ofta irriterad när hon kommer med någon sån där skenhelig kommentar, så ja jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om henne.
Att Johan åkte ut finns det väl inte så mycket att säga om, han gjorde sämst ifrån sig igår så det var hans tur att åka. Han har redan stjärnstatus, och det är inte bara för att småtjejerna blir helt hysteriska så snart han dyker upp, utan också för att det faktiskt finns en del goda anledningar till att de blir så till sig. Killen är charmig och har en egen stil som kan ta honom långt i en genre där själva sångkvalitén kanske är mindre viktig. Men när man är fjortonårig tjej så kan man tydligen inte riktigt se det större perspektivet för fansen såg otröstliga ut och det skreks och gräts i studion när resultatet hade blivit klart. Det skreks innan dess också för den delen, hysterin är verkligen utom alla proportioner och Johan verkade lite trött på den själ också; "de sliter och drar i en som om man vore allmän egendom" sa han i Eftersnack. Det kanske blir skönt ändå att slippa ha ett gäng tjejer utanför hotellet varje gång han försöker gå ut, eller nu kommer de väl att stå utanför hans hus istället. Det går väl över så småningom när de blir lite äldre allihop.


För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.

Det dyker upp mer och mer nyheter om den nya säsongen av L-word och om spin-offen. Jag visste inte riktigt om jag ville veta och just nu tänker jag att det hade varit bättre att inte veta, så om det är någon som inte vet och inte vill veta så sätter jag in en liten SPOILER varning här. Inte för att man blir så mycket klokare av det Showtime har släppt än så länge och det är tveksamt om de får de att låta som något att se fram emot. Även om jag förstås vill se sista säsongen av serien så känner jag mig lite orolig för att jag inte kommer att gilla den.
Vad vi verkar veta än så länge är att någon kommer att bli mördad och att någon av tjejerna kommer att bli anklagad för mordet, allt detta inom de första minuterna av det första avsnittet. Ryktet säger också att spin-offen, där vi redan vet att Alice kommer vara huvudperson, kommer att utspela sig i fängelset. Spekulationerna om vem som kommer att dö och vem som kommer att vara skyldig florerar förstås fritt, Dorothy Snarker baserar sitt resonemang på de foton som har släppts från inspelningen och även om jag gilar hennes blogg så hoppas jag att hon har fel. Jag vill inte att Helena ska dö, jag gillar henne och hon var med alldeles för lite i förra säsongen. Men jag vill egentligen inte att någon ska dö, det känns som en väldigt dålig idé att centrera hela sista säsongen runt ett mord. Om någon dör och någon annnan är anklagad för mord så känns det inte riktigt som att det kommer att finnas utrymme för mer lättsamma storylines. Om jag vill se mordhistorier så tittar jag på Criminal Minds eller CSI men när jag tittar på The L-Word är jag ute efter något helt annat, typ snygga flator och relationsdrama. Å andra sidan vet man ju aldrig riktigt vad som är sant i det här läget, så man kan ju välja att ta ryktena med en nypa salt och hoppas att Ilene inte har gått inför att göra världens flator så arga som möjligt, det har vi ju tillräckligt många andra som gör.
En positiv nyhet finns det dock i allt det här och det är att Showtime också har släppt de första bildena på Lucy Lawless som polis i serien. Det verkar logiskt att hon kommer att dyka upp redan i första avsnittet om det nu är så att hon ska utreda mordet så då finns det i alla fall någonting att se fram emot.


För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.

Jag insåg igår att jag har slutat att engagera mig i Idol och det var väl å andra sidan på tiden. Mina favoriter har redan åkt ut, resultaten styrs av fjortonåriga heterotjejer och några riktiga artister känns det inte som någon av deltagarna är.
Det blev ännu tydligare när jag sedan lite senare på kvällen såg på årets upplaga av Latin Grammy Awards där man kunde se riktigt artisteri. Äkta professionella artister som lägger ordentligt med själ och passion i sina framträdanden vinner stort över småungar som mest försöker imitera artister och ofta missar mycket av känslan. Inget ont om de tävlande i sig, jag är säker på att de gör sitt bästa och att de verkligen vill det här, men det börjar bli ganska tydligt att pressen och massproduktion blir för mycket. Alice var ur form igår, Anna ser alltid ut som att hon lider mer än hon trivs i programmet och alla får stå ut med ett tufft klimat med ofta hård kritik. Trots allt är ju flera av deltagarna bara 16, 17 år och de är ju inte konstigt att de i den pressade situationen inte orkar känna den där äkta glädjen som jag såg hos artisterna på Latin Grammy Awards. 
Sedan är väl latinomusiken inte för alla heller, en del tycker kanske att det är för smörigt eller för mycket hjärta och smärta, men jag har en svaghet för allt som har att göra med den latinska kulturen. Jag gillar språket, jag gillar hur levande folkmusikinslagen är och om vi ska vara riktigt ärliga så har jag inget emot de latinamerikanska kvinnorna heller.
Bäst på galan i min mening var Julieta Venegas och Gloria Estefan som fick priset som årets artist. 


 

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.

På tal om att gråta till tv-serier så såg jag igår det allra sista avsnittet av McLeod's Döttrar.
Major SPOILER varning, om det är någon som bryr sig men det är väl mer troligt att jag borde varna för att det här kan vara tråkigt eftersom jag betvivlar att det är så många mer som tittar på den serien.
Kanal 5 verkar ha givit upp för de har inte visat några avsnitt på evigheter och till och med kanalen som visar serien i Australien gav upp lite grann på den sista säsongen för om jag har förstått det rätt så har sista säsongen inte heller där visats på tv utan de har bara lagt upp den direkt på internet. Det var också lite känslan när man såg sista säsongen att alla redan hade givit upp serien, fler och fler av skådespelarna försvann och kanske gäller det samma för manusförfattarna för en del av avsnitten kändes lite som något man har slängt ihop snabbt utan att riktigt ta hänsyn till kontinuitet. Med det inget ont sagt om de skådespelare som var kvar, min favorit Stevie (Simmone Jade MacKinnon) var ju trots allt med och jag gillar Grace, Tayler och Moira, men det är svårt att engagera sig i nya karaktärer som har dykt upp sent i serien samtidigt som nästan alla som var med från början är borta. Ibland händer det faktiskt att man känner att en serie skulle ha slutat tidigare medan den fortfarande var på topp, jag kände t.ex. så med Bad Girls och de avsnitt som vi har sett hittills av den den sista säsongen av South of Nowhere känns det också lite som man kunde både ha och vara utan. Men det är klart att när man har en favoritserie så vill man ju egentligen aldrig att den ska ta slut och helt bortkastad tycker jag ändå inte att sista säsongen av McLeod's var. Och de band ihop det ganska bra med de sista två avsnitten som bjöd på en hel del vardagsdramatik när de under tidspress var tvugna att valla en stor boskapshjord till stora vägen för att kunna sälja den och på så sätt rädda gården för konkurs. Detta bjöd samtidigt på magnifika bilder av det australiensiska landskapet. Som tur var gick allt bra och de kunde sluta med hoppet om en positiv framtid när Stevie såg framför sig hur hennes son Xander och Claires dotter Charlotte en dag skulle komma att driva både Killarney och Drover's. Dessutom lyckade de få Meg och Jodi att dyka upp för ett litet gästspel lagom till Xanders 1-års kalas, trevligt att i alla fall ha med några av de ansikten som var med från början även om det kändes lite tvunget.
Den sista scenen när alla kvinnorna red på rad ut i landskapet för att fortsätta arbetet var också snygg, det visade på det som jag tycker har kännetecknat hela serien och som har varit anledningen till att titta på den (det och Stevie förstås), nämligen beskrivningen av ett gäng starka självständiga kvinnor som jobbar hårt och klarar sig bra. Även om serien har haft sin beskärda del av killdrama, det är väl svårt att undvika, så är det alltid kvinnorna som har varit själva kärnan. Sen är det en annan sak att jag tycker att nån gång under åtta säsonger av girl power så hade de väl kunnat få plats med en flata i serien också. I vilket fall så föll en och annan tår på slutet och jag kommer att sakna serien så vi avslutar väl med en liten hyllning till den ändå:  



För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.

Det var ett tag sedan Cityakuten fick mig att gråta men igår rann det en del tårar när Greg Pratt plötsligen dog. Det var jag inte beredd på, jag har inte hört något om att Mekhi Pfeiffer skulle sluta vilket i sig kanske inte är så förvånande eftersom jag brukar hålla mig borta från spoilers. Så jag blev förvånad och det blir tråkigt att inte se Greg mer. Egentligen är han inte en av mina favoriter men han har ju ändå varit med länge och bra serier så ska man känna att någon försvinner. Bra serier ska få en att känna i allmänhet, det handlar väl mycket både om manus och skådespelarinsatser att man blir så pass investerad att man gråter och känner med karaktärerna. Eller så är det bara jag som går in så mycket i serier som jag har följt länge.
Det är inte första gången jag gråter till Cityakuten, när Mark dog grät jag mig igenom hela avsnittet och när Lucy dog av skadorna från att ha blivit knivhuggen fälldes också ett antal tårar. 

McLeods Döttrar är en annan serie som jag har gråtit till ett antal gånger; när Claire dog förstås men kanske framförallt SPOILER (om det är någon som bryr sig vilket jag betvivlar, för det är väl bara jag som ser på den serien) när Jodi "dog" och sedan kom tillbaka. Det var så starkt och så välspelat av alla men främst Michala Banas och Rachel Carpani, ett av mina favoritögonblick på tv (eller egentligen på datorn förstås).

Annars är det ju ofta finaler på serier som kan få en att gråta. Jag menar sista avsnittet av Six Feet Under  måste vara en av de bästa, om inte den allra bästa, avslutningen någonsin, tårarna forsade. 


När Vänner slutade så grät jag också men mest för att det verkligen var "the end of an era" och det blev tomt utan dem. Jag har säkert gråtit, och skrattat också för den delen, många fler gånger men jag har nog avslöjat tillräckligt nu.


För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.

Ibland är det skönt att få bekräftat att andra tänker som man själv. Man läser något som visar att man inte är den enda som har haft en viss tanke eller åsikt och det ger en bekräftelse på att man lever i den verkliga världen. Man får inga poäng för orginalitet men samhörighet är kanske viktigare.

Jag såg lite av och till på svt:s stand-up kväll i lördags och det var ganska roligt ibland men när jag tittade igenom tablån så insåg jag att de inte hade med en enda kvinnlig komiker. Och jag tänkte: hur är det möjligt? är inte det här här public service? är det möjligt att de inte alls har tänkt på något sorts jämställdhetsperspektiv? och kunde de verkligen inte hitta några bra kvinnliga komiker? Med andra ord så var jag lite chokad men mest trött på att saker görs så dåligt och att man ska förväntas sitta en hel kväll och bara få ett manligt perspektiv på humor.
Dörför var det skönt att sedan läsa Johan Cronemans tv-krönika där han pekade ut samma sak, kunde de inte hitta en enda kvinna? Han lyckades gräva fram fyra namn på en kvart så svårt kan det väl inte vara. Jag kände visserligen inte igen någon av de namnen, men å andra sidan kände jag inte igen någon annan än Cris Rock av de manliga komikerna heller. Men så är jag knappast någon komikerexpert heller. Trots det skulle jag kunna föreslå ett antal namn som jag hellre hade sett, vad sägs om Kate Clinton t.ex. hade inte hennes politiska komedi passat in i dessa tider. Eller ännu hellre Wanda Sykes som för övrigt kom ut officiellt i helgen på en protestdemonstration mot prop 8.

Jag uppskattade också Sara Lövestams tevekrönika, hennes kommentarer om Idol handlade om precis samma saker som jag hade tänkt på. Typ Alice svar på frågan om vad hon gillar för filmer: "Jag är ju tjej så jag gillar romantiska komedier", suck.















För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.

Första trailern för sista säsongen av The L-Word som börjar den 18 januari:
Själva trailern är lite konstig men jag längtar ändå efter den nya säsongen. Serien har sina brister men det är i alla fall en serie där huvudfokus ligger på flator. Det är mycket drama och kanske inte helt lätt att identifiera sig med Hollywood-livet. Men det är ändå tjejer som gillar tjejer som får mest tid i rutan. Man behöver inte desperat leta efter mer eller mindre synlig subtext som i Xena eller Gossip Girl (jag har hört att en del ser sånt där), man behöver inte nöja sig med någon enstaka kyss här och där när kanalerna vill höja tittarsiffrorna inför mätningar á la Vänner och man behöver inte riskera att bygga upp förhoppningar om en intressant storyline som sedan krossas lika fort á la "you know who".
Så jag ser fram emot en sista säsong med en massa flatdrama och kommer säkert att sörja när det är över, för då ser det lite tomt ut.

 För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

De sista dagarna har jag vräkt ur mig mycket frustration över hur orättvis världen är och hur hopplöst det är att vara marginaliserad. Men om man ska ta och vara lite positiv så kan man ju ta och vända blickarna bort ifrån USA och titta lite på vad som händer på vår kontinent istället. Ett bra ställe att börja på är eurout där man kan läsa om olika flatrelaterade saker som händer i olika europeiska länder, inklusive väldigt snart om det faktum att vi här i Sverige kan komma att få gifta oss snart.
Ytterligare tröst kan man få om man skippar de amerikanska sjukhusserierna och tittar på de spanska istället. I Spanien verkar de inte har några problem med att ha flator på tv. Jag har skrivit om Hospital Central förut, där har de inte en, inte två utan tre eller egentligen fyra (om man räknar gästroller) kvinnliga karaktärer som har relationer med andra kvinnor. Hospital Central är en populär serie som visas på bästa sändningstid i en av de stora kanalerna och de har haft flator som huvudkaraktärer i fyra år. Jag vet inte hur mycket kontrovers det har skapat, men faktum är att när Maca introducerades i säsong 8 och så småningom inledd en relation med Esther så ökade tittarsiffrorna. Visst det finns en del att reta upp sig på när det gäller karaktärernas storyline här också, olika otrohetsaffärer och drama hit och dit, men egentligen inte mer än vad kan reta upp sig på hos andra karaktärer. Det är ganska såpigt ibland men det är lika såpigt för alla och det är det bästa med serien att alla behandlas lika utan att den sexuella läggningen görs till någon stor grej. Maca, Esther och Vero är omtyckta karaktärer som är bra på sina jobb och som har relationer som funkar eller inte funkar precis som alla andra.
Spanien verkar vara ett föredömesland när det gäller lesbiska karaktärer på tv, för det finns ännu fler i andra serier.
Los hombres de Paco har också ett par:
Pepa och Silvia är också söta så att kunna spanska är en fördel men engelska funkar också tack vare vänliga själar på youtube.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Okej, jag börjar bli ganska trött på all politik och på att vara upprörd över hur orättvis världen är. Jag känner mig helt utmattad efter den här veckan med dåliga nyhter om prop 8 och Grey's Anatomy. Saker som kanske inte borde beröra mig här i Sverige riktigt så mycket men som ändå är så himla deprimerande. Lite tröst finns dock att få i all frustration, förutom att det verkar som att vi här i Sverige snart kommer att få gifta oss. Jill har den här veckan i en tre avsnitt av hennes nya vlog, The Violet Underground, haft en mycket intressant diskussion med sin homofobiska granne. Det finns gott om tilfällen för frustration där också när grannen Phil drar fram samma gamla vanliga argument från den religiösa högern. Men främst är det oerhört tillfredsställande eftersom Jill är mycket bättre förberedd och lyckas argumentera ner honom helt utan att tappa humöret. Hon är så bra att jag efter det här gillar henne om möjligt ännu mer.

För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester

Jag har också tittat på valvakor som alla andra och det finns inte mycket att tillägga. Filip och Fredrik var oväntat bäst, intervjun med Mona Sahlin var guld och fick mig att känna att jag ändå föredrar svenska politiker. Det var mycket prat om att det var ett historiskt val och det stämmer nog på många sätt. Men vad som inte direkt fick någon uppmärksamhet under alla timmar, inte för att jag såg alla men ändå, var det faktum att proposition 8 och ett antal liknande förslag i andra delstater gick igenom. Det betyder att i Kalifornien kan det nu hända att Ellen och Portia's och alla andra pars äktenskap blir olagligförklarade medan man i t.ex. Florida och Arizona nu har försökt se till att homosexuella aldrig ska få chansen att gifta sig. Det är ju trots allt USA vi pratar om så man kanske inte ska vara så förvånad men det är ändå en besvikelse, tur att man bor i Sverige ändå.

Nästa besvikelse är ju förstås Grey's Anatomy, jag tittade på avsnittet igår och jag gillar ju serien så mycket och jag hade sett fram så mycket mot att se ett lesbiskt förhållande utvecklas där. Men nu är liksom den glädjen och förväntan helt förstörd av att man vet att det inte kommer att fortsätta. abc har sabbat det helt och hållet med att avsluta storylinen med att ta ett så dumt beslut. Jag har egentligen inget mer intelligent att säga om det, men som tur är finns det andra som gör det bättre: så här säger Sarah och det här är Dorothy Snarker's bidrag. Sammanfattningen är helt enkelt att det är så oerhört dumt och frustrerande att saker går så långsamt och att man ska vara så marginaliserad.

Men jag tänker i alla fall protestera lite till och det tycker jag att alla andra också ska göra.
 Om det är någon som är intresserad av att hjälpa till kan ni skicka ett meddelande till abc, eller skriva på den här namninsamlingen, eller gå med i den här facebookgruppen, eller kolla in projekten som är på gång på den här sidan.

Man skulle kanske kunna tycka att det finns viktigare saker att oroa sig för en dag som denna, typ presidentval som kan avgöra hela världens framtid och liknande.
Men som om alla "ja till proposition 8"-annonser inte vore tillräckligt deprimerande så kom det idag några riktigt deprimerande nyheter om Grey's Anatomy.

SPOILER VARNING
om ni inte har sett alla avsnitt och inte vill veta vad som ska hända så sluta läsa här

Jag vill egentligen inte heller veta något i förväg så jag brukar hålla mig undan från allt som skrivs på AfterEllen, men när jag såg den här rubriken så var jag tvungen att se vad det handlade om. Det visar sig alltså att abc har bestämt sig för att sparka Brooke Smith som spelar Erica och därmed göra slut på Callie och Ericas storyline. Som det verkar så var det ett beslut som togs ganska snabbt, Brooke själv fick inte veta det förrän hon bara hade ett avsnitt kvar att spela in. Förklaringarna till varför hon fick sluta går isär, en del insideruppgifter menar att det var kanalen som var "obekväma" med den riktining förhållandet mellan Callie och Erica hade tagit. Med andra ord det var för mycket flatkärlek och folk gillade det inte. Shonda Rimes som är huvudförfattare för serien har gjort ett uttalande där hon säger att det handlar om att kemin mellan Brooke och Sara Ramirez inte var rätt och det var därför hon fick sluta. Andra menar att det handlar om tittarsiffror och budgetnedskärningar. Men vilken förklaring man än väljer att tro på, så är det ett grundläggande faktum att ett av de få lesbiska förhållanden som finns på tv har dumpats.

Jag är grymt besviken, Grey's har varit en av mina favoritserier ända sedan den började och även om jag för länge sedan har tröttnat på Meredith och Derek så tycker jag ändå att det är en mycket välskriven serie. Och allt såg ju så lovande ut, tills nu har man bara hört lovande saker och så händer något sådant här. Med tanke på vad Shonda sa i somras så ser det onekligen ut som att de hade tänkt köra den här historien men efter att ha visat några avsnitt så fick de inte det gensvar de ville ha. Folk tyckte väl att det var för hemskt att se två kvinnor i säng tillsammans på bästa sändningstid och då vågade inte kanalen ta risken, samma gamla vanliga historia. Det är bara så tjatigt och man blir så besviken när man för en gångs skull hade chansen att få följa ett lesbiskt förhållande på en av de stora favoritserierna.

Men fansen ger förstås inte upp så lätt så proteskampanjerna är redan igång. Om det är någon som är intresserad av att hjälpa till kan ni skicka ett meddelande till abc, eller skriva på den här namninsamlingen, eller gå med i den här facebookgruppen, eller kolla in projekten som är på gång på den här sidan. Det handlar egentligen inte ens om huruvida man gillar serien, eller ens Callica utan om att visa att det inte är okej med alla att bara släppa en storyline så där. Sedan är det väl precis som med Spashley att det inte kommer ändra så mycket i kanalens beslut utan det är mer en principiell protest mot ett dumt beslut och mot det allmänna faktum att flator får så lite utrymme på tv.

Så rädda Callica!

Jill Bennett pratar också om Proposition 8 i sin nya vlog, The Violet Underground.


Efter WGN:s slut har Jill flyttat till den nya siten www.shewired.com där hon kommer att ha en egen vlog som tydligen kommer att handla om lite allt möjligt. En hel del om politik låter det som, och det kan bli bra om hon har tillräckligt mycket vettigt att säga. Vlogen kommer att läggas upp tre gånger i veckan vilket är positivt för då blir inte abstinensen så stor. Och förutom diskussionen om Prop 8 så har det hittills utlovats avsnitt där Jill diskuterar med sin homofobiska granne och ett avsnitt där Jill hänger med skådespelarna från South of Nowhere. Jag tycker att det har börjat starkt och eftersom alla vet att jag är ett Jill-fan så är det väl ingen överraskning att jag kommer att fortsätta titta. Om nån mer tycker att det låter intressant så finns de första tre avsnitten här.

För övrigt anser jag att South of Nowhere bör visas på svensk tv

Jag hade inte tänkt bli Idol-bloggare men tydligen bryr jag mig alldeles för mycket för att kunna låta bli att häva ur mig mina åsikter varje vecka, så det blir några kommentarer den här gången också.

Ingen är väl förvånad över att jag är besviken över att Sepideh åkte ut, och jag tyckte det var orättvist. Folk fattar ju ingenting om de inte ser att hon är en fantastisk sångerska och jag tycker visst att hon går genom rutan. Dessutom tycker jag att juryn var orättvist hård mot henne, särskilt om man jämför med kritiken (eller bristen på kritik) de gav Robin B som sjöng precis innan. Snacka om att inte gå igenom rutan, kanske är det bara jag som är immun mot killar med fina blå ögon, men jag tyckte att det var riktigt lamt och inte särskilt bra sjunget av Robin så jag förstår inte hur juryn kunde ge honom så mycket bättre kritik än vad de gav Sepideh.
Kevin charmar ju alla, särskilt när han pratar och sjunger på svenska, och just nu känns det som att han kommer att vinna alltihopa. Jag vet inte, jag tycker han är charmig men jag kanske är immun här också för jag är inte extremt imponerad av sången, känns lite för mycket intetsägande pop tycker jag.
Johan visade igen att han är en stjärna, det är lite Håkan Hellström varning kanske, personligheten kompenserar för brister i sången.
Alice gjorde också bra ifrån sig, med en ballad version av "Min kärlek" tillägnad hennes farmor som just hade gått bort.
Men förvånande nog så var jag faktiskt mest imponerad av Robin E, han gjorde en mycket schysst rockversion av "Michelangelo" och imponerade på scenen.
Annars verkar det som att det är Lars som har väckt mest uppståndelse den här veckan och jag är nog benägen att hålla med. Jag gillar honom och det musikalliknande framträdandet förra veckan var bra men den här veckan var det för mycket, det måste ju ändå tas på lite allvar. 

I övrigt kändes hela kringarrangemanget med Eurovision-imitation och Charlotte Perelli som gästdomare lite väl töntigt. Min absoluta favoritbloggare anmärkte på att Perelli kom på ett nytt substantiv men det var inte det enda lite misstänkta uttalandet. Själv tyckte jag att det var ganska roligt när det stod "Live from Bukarest" i rutan och kvinnan sa: "here are the vote's of the bulgarian people", undrar vad rumänerna tycker om att deras huvudstad numera ligger i Bulgarien.

Tur då att man kan byta kanal och skruva upp den intelektuella nivån lite medan man väntar på de otillfredsställande resultaten av folkets röster. Det var ett mycket intressant avsnitt av Beckman, Ohlson och Can  igår. Elisabeth Ohlson ledde en diskussion om huruvida bögarna fastnat i kvinnofällan. De fick inte direkt fram något svar på den frågan men det var nog inte meningen heller. Däremot hade de en hel del intressant att säga om gayaktivism, könsroller och splittring inom gayrörelsen. När Mian Lodalen började prata om solidaritet blev jag lite svag i knäna. Det  var ett sådant ögonblick när man kände att det är ändå bra skönt att bo i Sverige, där public service finns och där det är möjligt att visa ett diskussionsprogram där bögar och flator kan sitta och diskutera den här sortens frågor en vanlig fredagskväll.

För övrigt anser jag att South of Nowhere bör visas på svensk tv