Otalia på svenska
En liten muta tills nästa riktiga Otalia inlägg; en liten video, enjoy :)
För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas
För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas
Catching up on Otalia 19-22/5
Okej jag ska försöka göra det här på riktigt nu, vi tar en vecka i taget:
Så efter att tjejerna hade haft sin spa-resa tvingades vi överleva en hel vecka utan Otalia, det var tufft men jag tror att alla som såg nästa veckas avsnitt kan hålla med om att det var värt väntan.
När Olivia kommer tillbaka från sin resa till San Francisco är det tydligt att de båda har saknat varandra. Den där kramen kan ju få vem son helst att smälta och det var ganska tydligt i bådas ansikten när de släppte varandra att de var påverkade av den. Än en gång kan jag bara applådera Crystal och Jessicas talang, hur kan de få en att känna så tydligt vad karaktärerna känner. Eller är det bara jag som får hjärtklappning vid de där tillfällena?
Nästa kram kan jag fortfarande inte komma över, jag vet att det är meningen att de ska ta det sakta, jag förstår anledningarna till det och jag gillar det egentligen men kom igen: det tillfället var perfekt för en kyss. Sättet de tittade på varandra, sättet Natalia sa "I love you" på; whoa, hur kunde de ens låta bli? Om ni inte fick hjärtklappning där så är ni gjorda av sten.
Nästa höjdpunkt i det avsnittet var Natalias samtal med Father Ray. Sättet som de har hanterat religionsfrågan i den här serien är nog faktiskt det bästa jag har sett någonsin. Jag är inte religiös själv och bryr mig egentligen inte så mycket om olika religiösa fanatikers fördömanden. Men även om mycket fördömanden kommer just från religiöst håll så vet jag också att det finns mer vettiga åsikter inom den kristna tron och mitt eget intryck har faktiskt ändå alltid varit att det mest centrala inom Kristendomen är kärleksbudskapet. Därför blir jag så fruktansvärt frustrerad när människor kan sitta och fördöma kärlek och i praktiken sprida hat omkring sig och att de när de gör det kan mena att det gör det i religionens namn. Både Natalia och Sister Anne har sagt det "God is love" och det är vad jag väljer att tro på och därför är det så skönt att de vågar, särskilt i ett land som USA där religiösa krafter har så mycket inflytande, visa att det går att kombinera kristen tro med homosexuell kärlek. Som Natalia sa "I love Olivia and I love my faith and I don't see why I have to choose between them"!
Nästa avsnitt var ännu gulligare, att se dem flörta med varandra är nästan för mycket för mig men på bästa möjliga sätt. Den första scenen när Olivia stryker över Natalias kind, wow! Och det är så imponerande att se precis när en kärleksfull gest övergår i något mer komiskt när Olivia försöker uppträda "normalt" inför personalen. Också i nästa scen försöker de döda oss med blickar och lätt kroppskontakt och kanske kanske hade vi fått en kyss där om den inte nu famöse Greg hade dykt upp just då. Olivias "huh" när han kommer instormande var perfekt för någon som just har blivit ertappad i en komprometterad situation, applåder igen för Crystals komiska talang.
När de sedan flyttade utomhus blev det bara bättre, eller i alla fall tills Frank dök upp (Go away, Frank!). Allting i scenen på bänken var perfekt; hur de såg ut, alla vårfärger runtomkring dem, blickarna och leendena och förstås Olivias bänkglidning. När hon flyttar sig närmare och Natalia lägger armen om henne smälter hjärtan igen. (Okej, jag börjar förstå varför det är så svårt att skriva de här blogginläggen; det är för att när jag ska försöka beskriva scenerna så går jag bara fram ord som "aaaahhh", "aaaawww" och "wow" det stämmer inte riktigt överens med min ambitionsnivå för välskrivna blogginlägg.) I alla fall de har det mysigt i parken tills Frank dyker upp och saboterar stämningen, Rafe kan få komma hem snart och Frank är förstås hjälten bakom det hela, suck. Vi får i alla fall en till kram som plåster på såren och löften om ett firande som vi aldrig fick se.
Efter det var det tyvärr inte mycket mer Otalia den veckan men vi fick några viktiga scener med Olivia. Hon försökte räkna ut hur hon skulle hantera det faktum att Rafe kunde komma i vägen för en fortsatt utveckling för hennes och Natalias förhållande. Hon vet att det viktigaste för Natalia är hennes son och att det enda rätta är att göra allt hon kan för att hjälpa Rafe men samtidigt förstår hon att det kan komma att innebära att hon måste ge Natalia och Rafe lite tid. Telefonsamtalet på slutet är det bästa när Olivia talar om för Natalia att de kommer att lösa det tillsammans och inte låta något komma i vägen för dem.
För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas
Så efter att tjejerna hade haft sin spa-resa tvingades vi överleva en hel vecka utan Otalia, det var tufft men jag tror att alla som såg nästa veckas avsnitt kan hålla med om att det var värt väntan.
När Olivia kommer tillbaka från sin resa till San Francisco är det tydligt att de båda har saknat varandra. Den där kramen kan ju få vem son helst att smälta och det var ganska tydligt i bådas ansikten när de släppte varandra att de var påverkade av den. Än en gång kan jag bara applådera Crystal och Jessicas talang, hur kan de få en att känna så tydligt vad karaktärerna känner. Eller är det bara jag som får hjärtklappning vid de där tillfällena?
Nästa kram kan jag fortfarande inte komma över, jag vet att det är meningen att de ska ta det sakta, jag förstår anledningarna till det och jag gillar det egentligen men kom igen: det tillfället var perfekt för en kyss. Sättet de tittade på varandra, sättet Natalia sa "I love you" på; whoa, hur kunde de ens låta bli? Om ni inte fick hjärtklappning där så är ni gjorda av sten.
Nästa höjdpunkt i det avsnittet var Natalias samtal med Father Ray. Sättet som de har hanterat religionsfrågan i den här serien är nog faktiskt det bästa jag har sett någonsin. Jag är inte religiös själv och bryr mig egentligen inte så mycket om olika religiösa fanatikers fördömanden. Men även om mycket fördömanden kommer just från religiöst håll så vet jag också att det finns mer vettiga åsikter inom den kristna tron och mitt eget intryck har faktiskt ändå alltid varit att det mest centrala inom Kristendomen är kärleksbudskapet. Därför blir jag så fruktansvärt frustrerad när människor kan sitta och fördöma kärlek och i praktiken sprida hat omkring sig och att de när de gör det kan mena att det gör det i religionens namn. Både Natalia och Sister Anne har sagt det "God is love" och det är vad jag väljer att tro på och därför är det så skönt att de vågar, särskilt i ett land som USA där religiösa krafter har så mycket inflytande, visa att det går att kombinera kristen tro med homosexuell kärlek. Som Natalia sa "I love Olivia and I love my faith and I don't see why I have to choose between them"!
Nästa avsnitt var ännu gulligare, att se dem flörta med varandra är nästan för mycket för mig men på bästa möjliga sätt. Den första scenen när Olivia stryker över Natalias kind, wow! Och det är så imponerande att se precis när en kärleksfull gest övergår i något mer komiskt när Olivia försöker uppträda "normalt" inför personalen. Också i nästa scen försöker de döda oss med blickar och lätt kroppskontakt och kanske kanske hade vi fått en kyss där om den inte nu famöse Greg hade dykt upp just då. Olivias "huh" när han kommer instormande var perfekt för någon som just har blivit ertappad i en komprometterad situation, applåder igen för Crystals komiska talang.
När de sedan flyttade utomhus blev det bara bättre, eller i alla fall tills Frank dök upp (Go away, Frank!). Allting i scenen på bänken var perfekt; hur de såg ut, alla vårfärger runtomkring dem, blickarna och leendena och förstås Olivias bänkglidning. När hon flyttar sig närmare och Natalia lägger armen om henne smälter hjärtan igen. (Okej, jag börjar förstå varför det är så svårt att skriva de här blogginläggen; det är för att när jag ska försöka beskriva scenerna så går jag bara fram ord som "aaaahhh", "aaaawww" och "wow" det stämmer inte riktigt överens med min ambitionsnivå för välskrivna blogginlägg.) I alla fall de har det mysigt i parken tills Frank dyker upp och saboterar stämningen, Rafe kan få komma hem snart och Frank är förstås hjälten bakom det hela, suck. Vi får i alla fall en till kram som plåster på såren och löften om ett firande som vi aldrig fick se.
Efter det var det tyvärr inte mycket mer Otalia den veckan men vi fick några viktiga scener med Olivia. Hon försökte räkna ut hur hon skulle hantera det faktum att Rafe kunde komma i vägen för en fortsatt utveckling för hennes och Natalias förhållande. Hon vet att det viktigaste för Natalia är hennes son och att det enda rätta är att göra allt hon kan för att hjälpa Rafe men samtidigt förstår hon att det kan komma att innebära att hon måste ge Natalia och Rafe lite tid. Telefonsamtalet på slutet är det bästa när Olivia talar om för Natalia att de kommer att lösa det tillsammans och inte låta något komma i vägen för dem.
För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas
Fanfiction
Jag vet att jag är en helt värdelös bloggare för tillfället och inte lever jag upp till mina löften om att skriva om Otalia heller, förlåt! Men jag läste en intressant artikel i DN idag och det är faktiskt lite Otalia relaterat. Linda Leopold skriver om Star Trek slash, fenomenet att fans skriver fanfiction där de parar ihop de manliga karaktärerna. Tydligen menar hon att denna fanfiction till största delen skrivs av heterosexuella kvinnor, jag har ingen aning om hur det är med den sak eftersom jag aldrig har kommit på tanken att sätta mig in i Star Trek slash. Men femslash har jag läst en del, ganska mycket på senaste tiden med tanke på att jag måste ha något att lugna mitt Otalia beroende med när det går dagar utan att de är med eller på helgerna. Hur mycket jag än gillar att det går så sakta, så behöver man ibland något för att lätta lite på frustrationen. Inte för att jag inte själv kan tänka ut olika scenarier för hur det kommer att bli när de äntligen kommer förbi blickar, handhållande och kramar, men ibland är det trevligt att se hur andra tänker sig det.
Min absoluta favorit just nu är Hide Beside Me eftersom den beskriver den känslomässiga intensiteten i deras förhållande så väl samtidigt som den är uppbyggd med en massa extra dramatik runt omkring.
Men om man vill ha något där den fysiska delen finns mer närvarande så skulle jag rekommendera The Courtship of Emma's Mother. Välskriven fanfiction kan vara nästan lika bra som själva serien och det funkar i alla fall bra när man behöver en fix.
Men om jag ska vara ärlig så var jag väldigt tveksam när jag först hörde talas om fanfiction; jag tyckte att det lät som en konstig sysselsättning och förstod inte riktigt vaför man skulle vilja ändra på det som visades i ens favoritserie eller film. Vad naiv jag var. Allt ändrades när jag började titta på Xena och sedan en dag när jag inte hade några avsnitt att titta på och bestämde mig för att se vad grejen var med alla dessa historier som jag hörde talas om. Jag snubblade ganska snabbt över Melissa Good's Journey of Soulmates serie. Det var något av det bästa jag har läst och jag förstod att när fanfiction är bra så kan det ge dig allt som du får av tv-serien samtidigt som du får det som inte kan visas i tv, i det här fallet Xena och Gabrielles förhållande beskrivet med allt sitt djup både känslomässigt och fysiskt.
Sedan dess har jag läst en hel del fanfiction, mest Xena, men också en del Emily/JJ från Criminal Minds femslash som den här kortisen av The Jolly Ape Look. Och om man letar riktigt noga kan man till och med hitta femslash för McLeods Döttrar.
Personligen förerdar jag historier där det känslomässiga står i fokus, sedan får det gärna finnas sexscener men jag fördedrar om de är smakfulla och finns med som en integrerad del i en mer utförlig historia.
Anyway, snart kommer det en Otalia uppdatering, jag lovar...
För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas
Min absoluta favorit just nu är Hide Beside Me eftersom den beskriver den känslomässiga intensiteten i deras förhållande så väl samtidigt som den är uppbyggd med en massa extra dramatik runt omkring.
Men om man vill ha något där den fysiska delen finns mer närvarande så skulle jag rekommendera The Courtship of Emma's Mother. Välskriven fanfiction kan vara nästan lika bra som själva serien och det funkar i alla fall bra när man behöver en fix.
Men om jag ska vara ärlig så var jag väldigt tveksam när jag först hörde talas om fanfiction; jag tyckte att det lät som en konstig sysselsättning och förstod inte riktigt vaför man skulle vilja ändra på det som visades i ens favoritserie eller film. Vad naiv jag var. Allt ändrades när jag började titta på Xena och sedan en dag när jag inte hade några avsnitt att titta på och bestämde mig för att se vad grejen var med alla dessa historier som jag hörde talas om. Jag snubblade ganska snabbt över Melissa Good's Journey of Soulmates serie. Det var något av det bästa jag har läst och jag förstod att när fanfiction är bra så kan det ge dig allt som du får av tv-serien samtidigt som du får det som inte kan visas i tv, i det här fallet Xena och Gabrielles förhållande beskrivet med allt sitt djup både känslomässigt och fysiskt.
Sedan dess har jag läst en hel del fanfiction, mest Xena, men också en del Emily/JJ från Criminal Minds femslash som den här kortisen av The Jolly Ape Look. Och om man letar riktigt noga kan man till och med hitta femslash för McLeods Döttrar.
Personligen förerdar jag historier där det känslomässiga står i fokus, sedan får det gärna finnas sexscener men jag fördedrar om de är smakfulla och finns med som en integrerad del i en mer utförlig historia.
Anyway, snart kommer det en Otalia uppdatering, jag lovar...
För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas
