Farewell Guiding Light
Så för lite drygt fem månader sedan började den här bloggen fyllas med inlägg om Otalia, Otaliatis och Guiding Light. Och sedan dess har det varit ganska tyst här, det vore kanske ingen underdrift att säga att Otalia tog över mitt liv lite grann.
Men nu är det då slut, efter 72 år på radio och tv visades igår det allra sista avsnittet av Guiding Light. Jag är inte rätt person att kommentera vad serien och dess nedläggning betyder för tv-historien eller hur mycket nedläggningen påverkar livet för dem som har tittat på den i 20, 30, 40 kanske till och med 50 år. Men dess sista ”super couple”, det mest uppmärksammade och mest populära såpparet på länge, har varit en stor del av mitt liv under de sista fem månaderna så ha lite tålamod med mig när jag försöker reda ut mina känslor runt det.
Egentligen är det inte helt lätt att reda ut dem för det beror lite på vilken dag eller vilken timme du frågar mig. Det finns så mycket som var bra med Otalia och som jag hoppas att jag alltid kommer att kunna uppskatta. Den långsamma upptakten; hur man långsamt fick följa hur de gick från fiender till ömsesidigt med delvis motvilligt beroende, till vänskap, till att bli en familj, till att mer och mer våndas över sina outtalade känslor för varandra, till att äntligen erkänna vad de kände för varandra i några av de mest laddade scenerna jag sett på tv, till att till slut våga ge dessa känslor ett försök och att se på varandra med nya kärleksfulla förväntansfulla ögon. Deras första tid av att försöka hantera vad det betydde för dem att vara tillsammans gav mig fler ögonblick av hjärtklappning en någon annan fiktion har gjort och jag är inte helt säker på att det är normalt att vakna tidigt på morgonen och inte kunna somna om för att tankarna är fyllda av vad som ska hända med ett fiktivt par i en såpa.
Jag var också extremt imponerad över hur serien hanterade vissa frågor som inte har diskuterats mycket när det gäller homosexuella tv-par innan. Särskilt Natalias religion tycker jag var fantastiskt väl beskriven, det lyckades visa att någon som är en väldigt hängiven katolik kan fortsätta att vara det och förlikas med att Gud älskar henne ändå. De visade det konservativa Amerika att kristen tro och homosexuell kärlek inte måste stå i opposition till varandra, scenen där Natalia ber Olivia och Emma att följa med henne in i kyrkan och de sitter alla tre på rad i kyrkbänken när Natalia lägger sin hand över Olivias i Emmas knä är fortfarande en av mina absoluta favoritscener. Jag tyckte också mycket om familjeaspekten som var en sådan viktig del i deras förhållande. För båda kvinnorna handlade det alltid om att de var en familj och att de ville uppfostra sina barn tillsammans. De visade på olika reaktioner när man kommer ut för sina barn, inte bara i Otaliafamiljen men också med Ashlee och Doris vilket kändes väldigt realistiskt och välgjort.
Förutom det så uppskattar jag också Crystal Chappell och Jessica Leccia otroligt mycket (okej jag är lite kär i båda två…), de är underbara skådespelerskor, de har fantastisk kemi och de lyckades förmedla mycket med de små medel de hade att arbeta med. Plus att de har varit så otroligt generösa mot sina fans.
När det sedan gäller vad jag inte har tyckt om med den här historien så har jag mycket svårare att sätta ord på det för jag blir så upprörd och frustrerad. Jag höll mig positiv länge, jag hade tålamod och ställde upp på att det var en långsam kärlekshistoria och jag räknade ändå med att vi till slut skulle få belöningen för vårt tålamod. Men ändå, för säkerhets skull ställde jag upp i brevskrivningskampanjerna för att göra det helt klart för ”The Powers That Be” vad det var jag ville se hända mellan Olivia och Natalia och jag får erkänna att jag kanske var naiv när jag inte kunde tro att det inte ens skulle få dela en enda kyss. Hur kan det var möjligt att man tar ett och ett halvt år på sig att bygga upp ett s.k. ”super couple”, man låter tittarna följa hur deras känslor utvecklas, man låter dem övervinna en rad hinder för att kunna vara tillsammans men ändå efter all denna tid så låter man dem inte dela en enda romantisk kyss som tittarna har väntat på?
I min mening är det oförsvarbart och det finns ingen annan förklaring än hyckleri, konservatism och feghet från tv-bolagets sida. Det finns ingen som helst logik i det faktum att de kan kyssas så länge det bara rör sig om något som görs helt ”out of the blue” när de inte ens har insett sina känslor för varandra (möjligtvis under en tid när man vill locka extra tittare), men att två kvinnor som har sagt att det älskar varandra och att det vill vara tillsammans och till och med bor tillsammans inte kan få dela en enda romantisk kyss. De som försöker försvara det kan säga vad de vill men alla vet att om det varit ett heterosexuellt par som man hade byggt upp under så lång tid så hade tittarna utan tvekan får sin pay-off innan serien slutade, vi hade fått se dem kyssas inte bara en men säkert flera gånger och vi hade utan tvekan fått se dem i säng tillsammans också.
Det är förstås inte något man kan göra åt det här nu och jag vill hellre hålla kvar vid allt det som var positivt men jag kan inte tänka på det utan att bli upprörd. Vad är det för värld vi lever i? För det här handlar förstås inte om någon enskild homofob som sitter på CBS eller på den amerikanska censurmyndigheten och vägrar att visa en kyss mellan två kvinnor utan det är ju ett symtom på samhället i stort. Kanske mer det amerikanska samhället än det svenska men eftersom säkert 90 % av vår underhållning är amerikansk så påverkar det tyvärr oss också alldeles för mycket. Jag är inte säker på att jag är kapabel till att förklara men jag läste den här utmärkta bloggen för ett tag sedan: Super Hero Lunchbox
Anyway, jag kommer inte att kunna släppa Otalia riktigt än men jag antar att det är dags att gå vidare, förhoppningsvis till något mer ocensurerat. Venice beräknas ha premiär om ett par månader (mer om det snart) och jag har gott förtroende för att Crystal kommer att göra sitt bästa för att ge oss något som vi inte fick av Guiding Light.
