A lesbian staring at the screen

Det var ett tag sedan Cityakuten fick mig att gråta men igår rann det en del tårar när Greg Pratt plötsligen dog. Det var jag inte beredd på, jag har inte hört något om att Mekhi Pfeiffer skulle sluta vilket i sig kanske inte är så förvånande eftersom jag brukar hålla mig borta från spoilers. Så jag blev förvånad och det blir tråkigt att inte se Greg mer. Egentligen är han inte en av mina favoriter men han har ju ändå varit med länge och bra serier så ska man känna att någon försvinner. Bra serier ska få en att känna i allmänhet, det handlar väl mycket både om manus och skådespelarinsatser att man blir så pass investerad att man gråter och känner med karaktärerna. Eller så är det bara jag som går in så mycket i serier som jag har följt länge.
Det är inte första gången jag gråter till Cityakuten, när Mark dog grät jag mig igenom hela avsnittet och när Lucy dog av skadorna från att ha blivit knivhuggen fälldes också ett antal tårar. 

McLeods Döttrar är en annan serie som jag har gråtit till ett antal gånger; när Claire dog förstås men kanske framförallt SPOILER (om det är någon som bryr sig vilket jag betvivlar, för det är väl bara jag som ser på den serien) när Jodi "dog" och sedan kom tillbaka. Det var så starkt och så välspelat av alla men främst Michala Banas och Rachel Carpani, ett av mina favoritögonblick på tv (eller egentligen på datorn förstås).

Annars är det ju ofta finaler på serier som kan få en att gråta. Jag menar sista avsnittet av Six Feet Under  måste vara en av de bästa, om inte den allra bästa, avslutningen någonsin, tårarna forsade. 


När Vänner slutade så grät jag också men mest för att det verkligen var "the end of an era" och det blev tomt utan dem. Jag har säkert gråtit, och skrattat också för den delen, många fler gånger men jag har nog avslöjat tillräckligt nu.


För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester.