Tear jerkers
SVT hade tydligen något tema i helgen med filmer om ensamma pojkar som får en att gråta. Jag såg i alla fall två filmer som var väldigt vackra båda två.
I fredagskväll visades Josef Fares film Zozo. Det är en sådan där film som jag har velat se länge men det har aldrig blivit av så jag tänkte att jag skulle passa på när den nu visades på tv. Och jag blev inte besviken, men jag var kanske inte riktigt beredd på hur sorglig den skulle vara. jag tror inte att jag har gråtit så mycket sedan jag såg Lilja 4-ever. Så mörk var väl inte Zozo, den slutade mycket mer hoppfullt men innan dess hade Zozo hunnit vara med om en hel del i sitt korta liv. Från att leva mitt i krigets Beirut till att förlora hela sin familj för att sedan komma till Sverige och tvingas anpassa sig till en helt ny verklighet där problemen inte består av bomber som faller på gatorna utan av stöddiga killar som lever på att mobba dem som är annorlunda. Men mitt i alla svårigheterna är filmen väldigt vacker och den har också komiska inslag, Zozos farfar är bl.a. en fantastisk karaktär. I min mening är den här filmen bättre än Jalla Jalla och Kopps men det beror kanske på vilken sorts film man vill se, jag ville tydligen se filmer som fick mig att gråta den här helgen.
Så då var det ju tur att de sedan bjöd på en liknande film redan nästa dag. Igår visades Mondo, en film baserad på en bok av årets nobelpristagare i litteratur Jean-Marie G. Le Clezio. Mondo är en liten kille som plötsligen en dag dyker upp på gatorna i Nice. Ingen vet var han kommer ifrån och själv ger han inga svar, men han har ett stort leende och skaffar sig snart vänner i staden. Han lever på gatorna men hittar olika små äventyr under tiden, han lär känna Dadi som också är hemlösa och har två duvor i en koffert, han blir vän med Thi-Chin som också är ensam och fiskaren på stranden lär honom bokstäverna med hjälp av stenar. Mondo är en liten kille som det är lätt att tycka om men myndigheterna spanar efter honom eftersom det ju inte går för sig att ha små pojkar som bor på gatorna utan någon familj. Det var en vacker film men en del tårar fälldes till den också. Jag vill inte avslöja för mycket men jag rekommenderar alla att se den om ni får chansen.
För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester
I fredagskväll visades Josef Fares film Zozo. Det är en sådan där film som jag har velat se länge men det har aldrig blivit av så jag tänkte att jag skulle passa på när den nu visades på tv. Och jag blev inte besviken, men jag var kanske inte riktigt beredd på hur sorglig den skulle vara. jag tror inte att jag har gråtit så mycket sedan jag såg Lilja 4-ever. Så mörk var väl inte Zozo, den slutade mycket mer hoppfullt men innan dess hade Zozo hunnit vara med om en hel del i sitt korta liv. Från att leva mitt i krigets Beirut till att förlora hela sin familj för att sedan komma till Sverige och tvingas anpassa sig till en helt ny verklighet där problemen inte består av bomber som faller på gatorna utan av stöddiga killar som lever på att mobba dem som är annorlunda. Men mitt i alla svårigheterna är filmen väldigt vacker och den har också komiska inslag, Zozos farfar är bl.a. en fantastisk karaktär. I min mening är den här filmen bättre än Jalla Jalla och Kopps men det beror kanske på vilken sorts film man vill se, jag ville tydligen se filmer som fick mig att gråta den här helgen.
Så då var det ju tur att de sedan bjöd på en liknande film redan nästa dag. Igår visades Mondo, en film baserad på en bok av årets nobelpristagare i litteratur Jean-Marie G. Le Clezio. Mondo är en liten kille som plötsligen en dag dyker upp på gatorna i Nice. Ingen vet var han kommer ifrån och själv ger han inga svar, men han har ett stort leende och skaffar sig snart vänner i staden. Han lever på gatorna men hittar olika små äventyr under tiden, han lär känna Dadi som också är hemlösa och har två duvor i en koffert, han blir vän med Thi-Chin som också är ensam och fiskaren på stranden lär honom bokstäverna med hjälp av stenar. Mondo är en liten kille som det är lätt att tycka om men myndigheterna spanar efter honom eftersom det ju inte går för sig att ha små pojkar som bor på gatorna utan någon familj. Det var en vacker film men en del tårar fälldes till den också. Jag vill inte avslöja för mycket men jag rekommenderar alla att se den om ni får chansen.
För övrigt anser jag att abc bör dränkas i protester
Kommentarer
Trackback
