Tron och kärleken
Att de två inte alltid är lätta att kombinera visste vi kanske redan men det var ändå intressant att se svt:s dokumentär Jenny, Gud och tystnaden igår kväll. Dokumentären handlar om Jenny som läser sista terminen på sin prästutbildning och som är gift med en annan kvinna. Själv verkade inte Jenny ha några större problem med att kombinera tro och kärlek men en del av hennes klasskamrater hade vissa problem. De som ville uttala sig om frågan menade att de inte kunde tänka sig att välsigna homosexuella par och varje gång Jenny pratade om sin fru möttes hon av tystnad.
Det var mycket som var intressant med dokumentären, för mig är hela fenomenet att ha en tro och känna ett kall att predika Guds ord fascinerande. Det är ungefär lika främmande för mig som att det finns unga människor som läser till präst i dagens Sverige som har så pass konservativa åsikter. Som en konfirmand tjej i dokumentären sa "är inte det bara gamla gubbar?" Naturligtvis är det mer komplicerat än så och det är klart att det finns fullt med unga människor i Sverige som inte accepterar homosexualitet. Självklart finns det också gott om konservativa element inom svenska kyrkan. Men trots min brist på tro har jag ändå något sorts förtroende för kyrkan och man tycker att en ny generation kristna borde kunna se att kärleksbudskapet bör omfatta alla människor. Som Jenny själv sa "Vår kärlek den är ju hur fin som helst och sen finns det människor som ägnar tid och energi åt att käma emot det här och säger att det är fel [...] man fattar det inte". Man gör ju inte det, hur kan människor som man tycker borde vilja förkunna Guds ord och Guds kärlek tycka att det finns en skillnad på kärlek och kärlek? Tycka att om man blir kär i människor av samma kön så ska man leva i celibat ellerr iskera att hamna i helvetet? Alla klasskamrater som uttalade sig i dokumentären verkade annars vara vettiga tänkande människor, men hur kan man likna homosexualitet med en "defekt" som pollenallergi? Jenny själv verkade också mycket sympatiskt och det märktes att hon har funderat mycket på den syn som finns på homosexuella inom kyrkan och hur hon ska kunna fungera och arbeta inom en kyrka där många av hennes arbetskamrater har den synen. Jag tror i alla fall att hon kommer att bli en bra präst, just den sorts präst som får mig att ha förtroende för svenska kyrkan även om jag själv inte tror på Gud eller går i kyrkan.
Om ni missade dokumentären så kan ni kolla in den på svt play eller om ni föredrar tv-formatet så går den i repris ett par gånger också under den närmaste veckan.
För övrigt anser jag att South of Nowhere bör visas på svensk tv
Det var mycket som var intressant med dokumentären, för mig är hela fenomenet att ha en tro och känna ett kall att predika Guds ord fascinerande. Det är ungefär lika främmande för mig som att det finns unga människor som läser till präst i dagens Sverige som har så pass konservativa åsikter. Som en konfirmand tjej i dokumentären sa "är inte det bara gamla gubbar?" Naturligtvis är det mer komplicerat än så och det är klart att det finns fullt med unga människor i Sverige som inte accepterar homosexualitet. Självklart finns det också gott om konservativa element inom svenska kyrkan. Men trots min brist på tro har jag ändå något sorts förtroende för kyrkan och man tycker att en ny generation kristna borde kunna se att kärleksbudskapet bör omfatta alla människor. Som Jenny själv sa "Vår kärlek den är ju hur fin som helst och sen finns det människor som ägnar tid och energi åt att käma emot det här och säger att det är fel [...] man fattar det inte". Man gör ju inte det, hur kan människor som man tycker borde vilja förkunna Guds ord och Guds kärlek tycka att det finns en skillnad på kärlek och kärlek? Tycka att om man blir kär i människor av samma kön så ska man leva i celibat ellerr iskera att hamna i helvetet? Alla klasskamrater som uttalade sig i dokumentären verkade annars vara vettiga tänkande människor, men hur kan man likna homosexualitet med en "defekt" som pollenallergi? Jenny själv verkade också mycket sympatiskt och det märktes att hon har funderat mycket på den syn som finns på homosexuella inom kyrkan och hur hon ska kunna fungera och arbeta inom en kyrka där många av hennes arbetskamrater har den synen. Jag tror i alla fall att hon kommer att bli en bra präst, just den sorts präst som får mig att ha förtroende för svenska kyrkan även om jag själv inte tror på Gud eller går i kyrkan.
Om ni missade dokumentären så kan ni kolla in den på svt play eller om ni föredrar tv-formatet så går den i repris ett par gånger också under den närmaste veckan.
För övrigt anser jag att South of Nowhere bör visas på svensk tv
Kommentarer
Trackback
