A lesbian staring at the screen

Jag läste just den här krönikan i DN och jag känner mig väldigt benägen att hålla med. Jag hade det tvivelaktiga nöjet att se High School Musical 2, en annan Disney Channel produktion, i somras och det var ganska läskigt. Min något yngre och mycket mer begeistrade medtittare blev lite besviken när hon såg mina uttråkade och ibland rent ut negativa miner. Jag gjorde några försök att dölja det eftersom jag visste att hon hade sett fram emot att jag "äntligen" skulle se det här som jag så länge hade gått miste om. Men ibland gick det bara inte, vad är det för världsbild som ungarna får av det här? De plastiga pastellfärgerna är så långt från verkligheten att det lika gärna skulle kunna vara science fiction. Det är söta pojk- flickpar och stora villor och det hårda jobbet går som en dans eftersom man kan sjunga (på tal om sången, musiken är ju hemskt plastig och ytlig den också). Till största delen tyckte jag bara att den var tråkig eftersom det är så slätstruket och förutsägbart. Men samtidigt kan man bara hålla med Niklas Wahllöf om att
"Det är den genomjävligaste och mest försåtliga kulturimperialism som någonsin har skissats upp på ett amerikanskt produktionsbolags ekskrivbord."
Det är The American Dream i dess mest ytliga form och det är det som barn och ungdomar över hela världen sitter och tittar på dag ut och dag in tills de tror att det är det här man ska sträva efter. Ge dem lite substans och lite realism, det klarar de väl av. Hellre Fucking Åmål än söta blondiner som sjunger om alla lyxartiklar de vill ha.
Det är faktiskt ganska läskigt att det finns en hel kanal fylld med den här sortens program.

För övrigt anser jag att South of Nowhere bör visas på svensk tv