Lesbilicious thursday
Riktigt bra torsdagar så här mitt i sommaren. Först Sugar Rush som jag tycker verkar riktigt lovande och sedan The L-Word. Mycket uppskattat av mig som gärna ser på lite bra underhållning när jag har stapplat hem från jobbet.
Det andra avsnittet av Sugar Rush var inte lika bra som det första men jag gillar fortfarande tonen. Det är lite samma stil som Skins fast kanske inte riktigt lika rått och med skillnaden att det är en tjej som gillar tjejer i huvudrollen. Brittiska tonårsserier är bättre just för att de visar en råare mindre glamorös verklighet. Första avsnittet tyckte jag var riktigt bra, särskilt i beskrivningen av Kims liv. En tjej som försöker hantera sitt liv med en inte helt välfungerande familj och det faktum att hon är kär i sin bästa kompis. Även om det är delvis tunga ämnen så finns det också mycket humor. Det andra avsnittet tycker jag som sagt var lite svagare men det finns fortfarande potential. Och om svt har lite vett så följer de upp med andra säsongen som verkar visa mer lesbisk kärlek.
Sedan fick jag glädjen, eller kanske inte så mycket, att se Shane lämna Carmen vid altaret igen. Det behövde jag kanske inte se igen men jag är tacksam att jag får titta på The L-Word på tv så länge det varar.
Mindre vettig underhållning finns också på torsdagar i och med tv 3:s nya bantnings-ätstörnings/bekämpa/förstärka kroppsbesatthetsprogram. Hemska Gillian McKeith är tillbaka med Supersize vs Superskinny och alla borde ha medlidande med det faktum att jag faktiskt tittade på hela programmet igår bara för att kunna kritisera det. Det är så sjukt så det är inte sant. Konceptet går ut på att två personer med ohälsosamma matvanor, en som äter för mycket och en som äter för lite, byter diet för en tid. För det första så verkar det ganska farligt att chocka kroppen på det sättet åt båda hållen. det är omöjligt för någon som i vanliga fall äter väldigt lite att plötsligt trycka i sig en massa fet mat, man kan ju bli sjuk. Och någon som annars äter massor kan väl inte plötsligen leva på pytteportioner? Dessutom tycker jag att mycket lite görs för att faktiskt ta upp de verkliga problemen, det blir alldeles för lättvindigt och sensationsartat. Det blir inte bättre av att de sedan har helt schizofrena budskap i de extra inslagen. De försöker göra det lite allvarligt med att titta på sjuka dieter och ätstörningsproblem i modellvärlden, någon sorts kritik av störda kroppsideal. Men i nästa andetag så springer Gillian själv runt på stan och beklagar sig över brittiska kvinnors stora rumpor med någon sorts mission att banta ner dem. Jag gillar inte Du är vad du äter programmen men det här är tio gånger värre, "who thought that was a good idea"?
För övrigt anser jag att South of Nowhere bör räddas.
Det andra avsnittet av Sugar Rush var inte lika bra som det första men jag gillar fortfarande tonen. Det är lite samma stil som Skins fast kanske inte riktigt lika rått och med skillnaden att det är en tjej som gillar tjejer i huvudrollen. Brittiska tonårsserier är bättre just för att de visar en råare mindre glamorös verklighet. Första avsnittet tyckte jag var riktigt bra, särskilt i beskrivningen av Kims liv. En tjej som försöker hantera sitt liv med en inte helt välfungerande familj och det faktum att hon är kär i sin bästa kompis. Även om det är delvis tunga ämnen så finns det också mycket humor. Det andra avsnittet tycker jag som sagt var lite svagare men det finns fortfarande potential. Och om svt har lite vett så följer de upp med andra säsongen som verkar visa mer lesbisk kärlek.
Sedan fick jag glädjen, eller kanske inte så mycket, att se Shane lämna Carmen vid altaret igen. Det behövde jag kanske inte se igen men jag är tacksam att jag får titta på The L-Word på tv så länge det varar.
Mindre vettig underhållning finns också på torsdagar i och med tv 3:s nya bantnings-ätstörnings/bekämpa/förstärka kroppsbesatthetsprogram. Hemska Gillian McKeith är tillbaka med Supersize vs Superskinny och alla borde ha medlidande med det faktum att jag faktiskt tittade på hela programmet igår bara för att kunna kritisera det. Det är så sjukt så det är inte sant. Konceptet går ut på att två personer med ohälsosamma matvanor, en som äter för mycket och en som äter för lite, byter diet för en tid. För det första så verkar det ganska farligt att chocka kroppen på det sättet åt båda hållen. det är omöjligt för någon som i vanliga fall äter väldigt lite att plötsligt trycka i sig en massa fet mat, man kan ju bli sjuk. Och någon som annars äter massor kan väl inte plötsligen leva på pytteportioner? Dessutom tycker jag att mycket lite görs för att faktiskt ta upp de verkliga problemen, det blir alldeles för lättvindigt och sensationsartat. Det blir inte bättre av att de sedan har helt schizofrena budskap i de extra inslagen. De försöker göra det lite allvarligt med att titta på sjuka dieter och ätstörningsproblem i modellvärlden, någon sorts kritik av störda kroppsideal. Men i nästa andetag så springer Gillian själv runt på stan och beklagar sig över brittiska kvinnors stora rumpor med någon sorts mission att banta ner dem. Jag gillar inte Du är vad du äter programmen men det här är tio gånger värre, "who thought that was a good idea"?
För övrigt anser jag att South of Nowhere bör räddas.
Kommentarer
Postat av: malin
sugar rush är riktigt bra, den andra säsongen är bäst dock ;)
Trackback
