A lesbian staring at the screen

Igår morse skulle då vår tålmodiga väntan belönas med ett ny avsnitt av Venice. Men jag skulle säga att åsikterna går isär om huruvida väntan var värd besväret. I jämförelse med premiäravsnittet så får jag nog erkänna att det andra avsnittet inte riktigt levde upp till samma nivå. Det var lite småtrevligt med några ganska roliga scener men inte så mycket mer i min mening. Det var roligt att se Tina Sloan igen i rollen som Katherine och både Michelle Carter och Hilary B. Smith lovar gott inför resten av säsongen.

Avsnittet börjar med att vi får se Michele redan hårt arbetades på kontoret när chefen dyker upp. Gina får snabbt en kopp kaffe och en lista på telefonlistan för dagen av sin assistent. Och vi får veta att Gina jobbar på ett lägenhetsprojekt i Paris, att nån som heter Scott Dean är en ”fucktard” och att Jean-Pierre har en pojkvän som heter Jaques.

Sedan byter vi scen till en lyxbostad där en något excentrisk kvinna vandrar in och bugar för en Buddhastaty. Det var en av höjdpunkterna i avsnittet för mig faktiskt när Guya (Hilary B. Smith) bara kommer in, stannar framför Buddhastatyn (var det ens Buddha?) och sedan följs av Katherine som bara stirrar på statyn.

Hela spåsessionen är ganska rolig, Hilary gör ett utmärkt jobb som flummig spådam (med extrem urringning) och Tina gör ett lika bra jobb i reaktionerna. Hennes chockade uttryck var nog den andra höjdpunkten för mig.

Guya talar i alla fall om för Katherine att hon har förlorat någon nyligen men att saker är på väg att bli bättre. Hon ser en ny spännande person i hennes framtid och med en liten twist på slutet så får vi veta att ”he’s a she”, yay det skulle vara spännande.

Även om det inte var det starkaste avsnittet jag sett så har jag fortfarande gott hopp om att också det kommer att bli bättre. Jag hoppas att vi får veta mer om Gina och hennes pappa snart och att Ani snart är tillbaka i rutan. Dessutom tycker jag det ska bli ganska spännande att se vad som händer när Lara och Tracy dyker upp i Anis och Ginas liv.

Och om ni inte har skaffat en prenumeration än så rekommenderar jag att ni tar en liten tur till Venice hemsida och offrar 70 kronor på den, eller kanske önskar er en prenumeration i julklapp…

När vi ändå är inne på ämnet webserier så kan jag tipsa om att Anyone but me hade premiär för sin andra säsong idag. Det är en serie som jag faktiskt inte fastnade för till att börja med; jag såg de första avsnitten när de visades på AfterEllen nån gång för kanske ett år sedan men tyckte inte att den var så bra.
Men nu nyligen med all publicitet för Venice så har jag sett mycket kommentarer här och där om hur bra Anyone but me är så jag bestämde mig för att ge den en ny chans häromdagen och när jag såg hela säsongen på en gång så kom jag in i den bättre. Man får erkänna att skådespelarinstatserna kanske inte är bländande men själva historian är gullig.

Serien handlar om Vivian som efter att hennes pappa har blivit sjuk efter 9/11 måste flytta från New York ut till sin moster i förorten. Att flytta från storstan innebär förutom att hon måste lämna sina kompisar och sin flickvän, att hon måste anpassa sig till ett nytt liv på en mycket mndre plats med allt vad det innebär. Man får se hur hon och flickvännen Aster hanterar ett långdistansförhållande samtidigt som man får lära känna de nya kompisarna omkring henne i förorten. Mest intressant är kanske Sophie som Vivian brukade leka med när hon var liten, nu går de plötsligen i samma skola och det finns en definitiv spännning där. Samtidigt måste Vivian hantera det faktum att hon nu ofrivilligt har gått tillbaka in i garderoben och hon är inte helt säker på om, när och hur hon ska komma ut.

Jag ska inte spoila mer men om ni inte har sett den så skulle jag rekommendera att ni kollar in första säsongen för att sedan kunna följa den nya säsongen nu...

 

Oh, och en sak till om webserier om ni vill ha mer tips om serier att kolla in så har Curve Magazine gjort en liten trevlig lista på några andra som kan vara värda att kolla in.

Så det blev inget nytt avsnitt av Venice den här veckan; de behövde tydligen en till vecka för att få ordning på teknologin. Tråkigt men jag förstår att det är svårt att hinna få ordning på allt när man ger sig in på något som är helt nytt och samtidigt vill hinna få ut produkten snabbt innan hypen har hunnit kallna.
I vilket fall så är jag vid det här laget ett gammal ärrat Otalia-fan och jag har gått om tålamod så jag kan vänta till den 18:e när vi har lovats ett nytt avsnitt. Dessutom fick vi lite plåster på såren i form av en ny teaser:

 

Allt ser fortfarande väldigt lovande ut tycker jag :)

Jag får erkänna att jag inte lyckades hålla mig vaken men det var det första jag gjorde när jag vaknade i morse. Jag satte på datorn för att se det allra första avsnittet av Venice, och jag blev inte besviken. Det är lite svårt att bli besviken när man får se nåt som man har väntat på och sett fram emot i 8 månader.

SPOILER VARNING!

Om ni inte har sett avsnittet än så tycker jag att ni ska börja med att rusa hit och göra det på en gång. Och när ni är där kan ni passa på att kolla in den nya fina websidan, komplett med foton och karaktärsbeskrivningar. Sen när ni har gjort det kan ni komma tillbaka hit och se om ni håller med om min bedömning...



Dvs. om ni fortfarande är vid medvetande förstås :)
Ja där är de alltså Crystal och Jessica i säng tillsammans, eller Gina och Ani om vi ska vara riktigt noga. Första avsnittet börjar en morgon vid Venice Beach och när kameran glider över kläder slängda på golvet för att så småningom fokusera på de två kvinnorna i sängen så var det nog mer en ett Otalia-fans hjärta som hoppade över några slag. Som sagt så har vi väntat länge på det här och antagligen är vi inte särskilt svårsålda på något som börjar på det här sättet.



Gina och Ani börjar dagen på ett väldigt trevligt sätt och vi får snart veta att de känner varandra väl men att det är ett tag sedan de sågs. Det visar sig också snabbt att de har lite olika uppfattningar om vad natten före har handlat om. Ani frågra lite försiktigt frågan som hon egentligen redan vet svaret på "så vad var egentligen i natt för nånting?" "det var kul" svarar Gina undvikande. "Kul, vad betyder det?" Men istället för någon förklaring av vad Gina egentligen vill så får hon några extra definitioner på ordet kul och de påträngande frågorna får snabbt Gina att fly sängen till förmån för dator, mobil och jobb. Ani känner dock sitt ex alltför väl och ger sig inte så lätt. Hon får tag på en morgonrock och följer efter Gina till stolen. Och jag kan tala om nu på en gång att om det där var jag och Jessica Leccia så hade jag inte satt upp det minsta motstånd...



Men Gina har nån sorts järnvilja som vi kan gissa är grundad på rädsla. Trots att Ani lovar att hon aldrig kommer att ge upp och att hon fortfarande hoppas att Gina ska vakna upp en dag och inse vilket misstag hon har begått, så menar Gina bara att hon aldrig kan bli den person som Ani vill att hon ska vara.
Och trots att Ani redan vet allt det här så har hon inte riktigt samma motståndskraft när hon blir erbjuden en gemensam dusch.

Duschade och nöjda (får vi anta) beger sig tjejerna sedan till High (takterasskafét där alla tydligen alltid hänger)


Två kaffelatte on the go beställs för Gina har ett möte och Ani en photoshoot. De hinner dock hälsa på Gina's bror Owen som blir lite förvånad och långt ifrån överförtjust över att träffa på de två kvinnorna tillsammans. "WTH" är hans påstående mer än fråga när han och Gina får ett ögonblick ensamma.



Han känner till Gina's historia med Ani och varnar henne för att ge sig in i den cirkusen igen. "Hon är fortfarande kär i dig, var försiktig med henne." Hans syster känner också mycket väl till alla anledningar till att hon inte borde ha gjort vad hon gjorde kvällen innan men hon ber Owen att inte klandra henne. Hur skulle hon ha kunnat motstå? Fråga inte mig, jag tror jag redan har gjort klart att mitt motsånd är lika med noll när det handlar om Jessica Leccia.



Ani måste i alla fall gå och Gina önskar henne lycka till och hoppas att modellen hon ska plåta är het.

Owen går med på att äta middag med syrran innan hon också ger sig av till jobbet och så är första avsnittet slut innan det knappt har börjat. Det är alltid lite problemet med webserier tycker jag; att avsnitten är så korta att det är svårt att komma in i dem. Trots det så tycker jag att de fick in ganska mycket på 6 minuter. De gav Otalia-fansen vad de vet att vi har väntat på och de lyckades etablera Gina och Anis förhållande så nu är det bara att börja räkna ner till nästa vecka för att få veta mer.

Generellt kan jag säga att, även om man bortser från att större delen av avsnittet utspelade sig i sängen (vilket inte är helt lätt) så var det ingen besvikelse. Fotot är jättesnyggt, musiken är helt passande och Crystal och Jessicas kemi är lika bra som alltid. Jag rekommenderar alla att kolla in första avsnittet och sedan berätta om det för alla sina vänner...

PS. Om ni har problem med websidan som fortfarande verkar lite skakig av och till så finns avsnittet på youtube också.

Nu är det nära, väldigt nära. Nej, inte till julen, även om jag ser fram emot den också :)

Men i natt är det äntligen premiär för Venice, premiärtiden är inte den mest tittarvänliga för oss européer eftersom vi har att välja på att vara vakna halva natten, gå upp jättetidigt eller vänta några timmar tills vi har vaknat till på lördagmorgonen. Men om man verkligen vill se det live så fort första avsnittet går upp så är det klockan 5 på lördag morgon som gäller.



Börjar en tidig/sen lördag morgon verka mer lockande nu?

För många hängivna Otalia fans som har väntat i månader och åter månader på det här så är nog inte valet så svårt. Vi vet egentligen inte jättemycket om vad som kommer att hända i första säsongen, men vi vet (eller tror oss veta) i alla fall det viktigaste; att det allra första avsnittet kommer att innehålla det vi aldrig fick med Otalia: en romantisk kyss mellan Crystal och Jessica (ja, mellan deras karaktärer förstås).

Vad vi också vet är att Crystals karaktär Gina kommer stå i centrum, hon är en framgångsrik karriärkvinna som är bekväm i sin sexualitet men vars privatliv är en enda röra främst på grund av hennes dåliga relation med sin pappa. The Colonel som spelas av Jordan Clarke (Billy från Guiding Light) är sträng och konservativ och kan inte hantera det liv hans dotter lever.
Jessica Leccia spelar Ani, en framåt fotograf som också är Ginas ex. Alla hoppas förstås att mycket av storyn kommer att handla om hur de finner en väg tillbaka till varandra. Men vi vet också att det finns andra kärleksintressen för både Ani och Gina. Nadia Björlin (från Days of Our Lives) spelar Lara som kommer ha någon sorts relation till Ani och Lesli Kay (från Glamour och As The World Turns) spelar Tracy som kommer att finnas i Gina's omgivning.

Jag tror att de här kärlekstrianglarna och kanske framförallt Ginas förhållande till sin pappa är det som kommer vara mest intressant att se. Men för att komplettera rollistan fins också Hillary B Smith (från One Life to Live), Gina Tongoni (från Guiding Light), Galen Gering (också Days of Our Lives), Tina Sloan (Guiding Light), Michelle Carter och Harrison White med bland namnen som ska övertyga oss om att Venice är värt att följa.

Jag vet inte om jag kommer att vara vaken klockan fem i natt, men det kan hända att jag försöker. Däremot tycker jag att alla ska ta sig en tur förbi seriens hemsida och kolla in de senaste nyheterna för att sedan i natt eller i morgon ta ännu en tur dit och faktiskt titta på första avsnittet. Jag tror att det kommer vara värt väntan.

Det är lite otroligt att jag har låtit det gå så här långt utan att säga nåt om årets Idol men efter igår känns det som att det är dags.
Jag tycker att startfältet generellt har varit väldigt starkt i år men föga förvånande så är Mariette min favorit. Jag var imponerad redan på hennes första audition och när hon sjöng Dear Mr. President så fick jag rysningar. Och när Sara Lövestam bloggade om henne så kunde jag bara fnittra för då hade jag redan varit inne på Idol-sidan för att leta efter ledtrådar. När QX årliga Idol-intervju sen kom ut så var vi nog alla glada att få våra misstankar bekräftade. Sedan dess har Mariette fortsatt att imponera; hon har sin egen stil och hon är otroligt bra på vad hon gör. Sen ska man inte heller underskatta den roll som hon, ofrivilligt eller inte, har fått som förebild. Trots den tid vi lever i, där nu både staten och svenska kyrkan tillåter oss att gifta oss, så översvämmas media inte direkt av bra förebilder för unga tjejer som försöker förstå och acceptera sig själv. Därför var det så himla skönt att igår se reportaget om Mariette och hennes flickvän Alisa och sedan se Mariette sjunga Ängeln i rummet till en storgråtande Alisa. Det var så alldeles uppenbart hur kära det var och, även om juryn inte såg det, så hade jag inga problem att se känslan i uppträdandet. I vanliga fall brukar jag lita mer på juryns omdöme än svenska folket med den här gången kan jag bara hålla med Ronny på QX och jag är glad att folket (flatorna?) mobiliserade och räddade kvar Mariette. Hoppas att hon klarar sig kvar ända till finalen men det är tufft motstånd så vi får se.

Om ni missade Idol igår, eller om ni av nån oförklarlig anledning inte tittar på det, så finns Mariettes uppträdanden som tur är på tv4.se:

Jag vet att den här bloggen är lite övergiven, men jag tänkte bara tala om att det nu finns ett premiärdatum för Venice. Den 4:e december är det dags att ta sig till www.venicetheseries.com för att se det första avsnittet.

Under tiden finns det nu en promo som ser riktigt lovande ut

Venice The Series - Season One - Teaser from Venice The Series on Vimeo.

För att jag ska gilla den så krävs det bara att Crystal och Jessica är med, och hur bra ser inte de ut i den här videon? Men de har ju också lyckats få med ett helt gäng andra talangfulla och inte helt oattraktiva skådespelare, en del är kanske starkare på talangsidan medan andra får lita till sina yttre egenskaper för att locka fansen. Jag har vissa tvivel om några av Days of our Lives skådespelarna som blev inblandade på slutet, men jag väntar med min bedömning tills jag faktiskt har sett vad de kan göra.

Anyway, om jag lyckas ta mig samman så kommer jag säkert tillbaka med mer information längre fram men under tiden så har ni i alla fall något att titta på :)

Så för lite drygt fem månader sedan började den här bloggen fyllas med inlägg om Otalia, Otaliatis och Guiding Light. Och sedan dess har det varit ganska tyst här, det vore kanske ingen underdrift att säga att Otalia tog över mitt liv lite grann.

Men nu är det då slut, efter 72 år på radio och tv visades igår det allra sista avsnittet av Guiding Light. Jag är inte rätt person att kommentera vad serien och dess nedläggning betyder för tv-historien eller hur mycket nedläggningen påverkar livet för dem som har tittat på den i 20, 30, 40 kanske till och med 50 år. Men dess sista ”super couple”, det mest uppmärksammade och mest populära såpparet på länge, har varit en stor del av mitt liv under de sista fem månaderna så ha lite tålamod med mig när jag försöker reda ut mina känslor runt det.

Egentligen är det inte helt lätt att reda ut dem för det beror lite på vilken dag eller vilken timme du frågar mig. Det finns så mycket som var bra med Otalia och som jag hoppas att jag alltid kommer att kunna uppskatta. Den långsamma upptakten; hur man långsamt fick följa hur de gick från fiender till ömsesidigt med delvis motvilligt beroende, till vänskap, till att bli en familj, till att mer och mer våndas över sina outtalade känslor för varandra, till att äntligen erkänna vad de kände för varandra i några av de mest laddade scenerna jag sett på tv, till att till slut våga ge dessa känslor ett försök och att se på varandra med nya kärleksfulla förväntansfulla ögon. Deras första tid av att försöka hantera vad det betydde för dem att vara tillsammans gav mig fler ögonblick av hjärtklappning en någon annan fiktion har gjort och jag är inte helt säker på att det är normalt att vakna tidigt på morgonen och inte kunna somna om för att tankarna är fyllda av vad som ska hända med ett fiktivt par i en såpa.

Jag var också extremt imponerad över hur serien hanterade vissa frågor som inte har diskuterats mycket när det gäller homosexuella tv-par innan. Särskilt Natalias religion tycker jag var fantastiskt väl beskriven, det lyckades visa att någon som är en väldigt hängiven katolik kan fortsätta att vara det och förlikas med att Gud älskar henne ändå. De visade det konservativa Amerika att kristen tro och homosexuell kärlek inte måste stå i opposition till varandra, scenen där Natalia ber Olivia och Emma att följa med henne in i kyrkan och de sitter alla tre på rad i kyrkbänken när Natalia lägger sin hand över Olivias i Emmas knä är fortfarande en av mina absoluta favoritscener. Jag tyckte också mycket om familjeaspekten som var en sådan viktig del i deras förhållande. För båda kvinnorna handlade det alltid om att de var en familj och att de ville uppfostra sina barn tillsammans. De visade på olika reaktioner när man kommer ut för sina barn, inte bara i Otaliafamiljen men också med Ashlee och Doris vilket kändes väldigt realistiskt och välgjort.  

Förutom det så uppskattar jag också Crystal Chappell och Jessica Leccia otroligt mycket (okej jag är lite kär i båda två…), de är underbara skådespelerskor, de har fantastisk kemi och de lyckades förmedla mycket med de små medel de hade att arbeta med. Plus att de har varit så otroligt generösa mot sina fans.

När det sedan gäller vad jag inte har tyckt om med den här historien så har jag mycket svårare att sätta ord på det för jag blir så upprörd och frustrerad. Jag höll mig positiv länge, jag hade tålamod och ställde upp på att det var en långsam kärlekshistoria och jag räknade ändå med att vi till slut skulle få belöningen för vårt tålamod. Men ändå, för säkerhets skull ställde jag upp i brevskrivningskampanjerna för att göra det helt klart för ”The Powers That Be” vad det var jag ville se hända mellan Olivia och Natalia och jag får erkänna att jag kanske var naiv när jag inte kunde tro att det inte ens skulle få dela en enda kyss. Hur kan det var möjligt att man tar ett och ett halvt år på sig att bygga upp ett s.k. ”super couple”, man låter tittarna följa hur deras känslor utvecklas, man låter dem övervinna en rad hinder för att kunna vara tillsammans men ändå efter all denna tid så låter man dem inte dela en enda romantisk kyss som tittarna har väntat på?

I min mening är det oförsvarbart och det finns ingen annan förklaring än hyckleri, konservatism och feghet från tv-bolagets sida. Det finns ingen som helst logik i det faktum att de kan kyssas så länge det bara rör sig om något som görs helt ”out of the blue” när de inte ens har insett sina känslor för varandra (möjligtvis under en tid när man vill locka extra tittare), men att två kvinnor som har sagt att det älskar varandra och att det vill vara tillsammans och till och med bor tillsammans inte kan få dela en enda romantisk kyss. De som försöker försvara det kan säga vad de vill men alla vet att om det varit ett heterosexuellt par som man hade byggt upp under så lång tid så hade tittarna utan tvekan får sin pay-off innan serien slutade, vi hade fått se dem kyssas inte bara en men säkert flera gånger och vi hade utan tvekan fått se dem i säng tillsammans också.

 Det är förstås inte något man kan göra åt det här nu och jag vill hellre hålla kvar vid allt det som var positivt men jag kan inte tänka på det utan att bli upprörd. Vad är det för värld vi lever i? För det här handlar förstås inte om någon enskild homofob som sitter på CBS eller på den amerikanska censurmyndigheten och vägrar att visa en kyss mellan två kvinnor utan det är ju ett symtom på samhället i stort. Kanske mer det amerikanska samhället än det svenska men eftersom säkert 90 % av vår underhållning är amerikansk så påverkar det tyvärr oss också alldeles för mycket. Jag är inte säker på att jag är kapabel till att förklara men jag läste den här utmärkta bloggen för ett tag sedan: Super Hero Lunchbox

Anyway, jag kommer inte att kunna släppa Otalia riktigt än men jag antar att det är dags att gå vidare, förhoppningsvis till något mer ocensurerat. Venice beräknas ha premiär om ett par månader (mer om det snart) och jag har gott förtroende för att Crystal kommer att göra sitt bästa för att ge oss något som vi inte fick av Guiding Light.   

Nu när jag ändå är här så kan jag väl ta och dela med mig av lite mer kommentarer. Jag lyssnar på Nour El-Refais sommarprat och blir påmind om melodifestivalshysterin förra året och hur jobbigt det var för henne. Så jag ville bara upprepa att jag tyckte hon var jättebra i Melodifestivalen 2008. Hon är smart och rolig och radioprogrammet är riktigt intressant, lyssna på det här. Dessutom fick jag nu en ursäkt att lägga upp den här bilden igen :)

Men jag har nu officiellt givit upp alla försök på att skriva regelbundna uppdateringar om Otalia, om ni inte redan hade insett det...

Jag misstänker att alla svenska Otalia-fans som inte kan få nog av att analysera vet vart de ska vända sig ändå med sina lila drömmar. Jag tänkte mest tala om att jag fortfarande existerar och ge lite goda nyheter så här i tider av mammaledighet, eventuella graviditetsgalenskaper och allmän nedläggningsångest. Det verkar tyvärr som att det inte finns mycket hopp för att Guiding Light ska fortsätta efter den 18 september men som tur är finns det ingen tvekan om att Crystal Chapell och Jessica Leccia verkligen är så coola som det verkar. Crystal arbetar för fullt med sin nya webserie Venice och delar ut små ledtrådar av och till på twitter om vad som kommer att hända. Hittills vet vi att Crystal kommer att spela Gina, en lesbisk (från vad jag har förstått) inredningsarkitekt. Och sedan igår vet vi också att Jessica kommer att vara med i serien och spela fotografen Ani. Det är inte bekräftat men Crystal hintade i alla fall att Gina kan komma att ha svårt att stå emot Ani's bruna ögon...vem skulle inte ha det...




Eh...i alla fall, det här betyder att även om det är slut på Otalia i september så kommer vi fortfarande att ha chansen att se Crystal och Jessica tillsammans på våra skärmar och det tycker i alla fall jag får räknas som goda nyheter :)

En liten muta tills nästa riktiga Otalia inlägg; en liten video, enjoy :)


För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas

Okej jag ska försöka göra det här på riktigt nu, vi tar en vecka i taget: 

Så efter att tjejerna hade haft sin spa-resa tvingades vi överleva en hel vecka utan Otalia, det var tufft men jag tror att alla som såg nästa veckas avsnitt kan hålla med om att det var värt väntan.
När Olivia kommer tillbaka från sin resa till San Francisco är det tydligt att de båda har saknat varandra. Den där kramen kan ju få vem son helst att smälta och det var ganska tydligt i bådas ansikten när de släppte varandra att de var påverkade av den. Än en gång kan jag bara applådera Crystal och Jessicas talang, hur kan de få en att känna så tydligt vad karaktärerna känner. Eller är det bara jag som får hjärtklappning vid de där tillfällena?
Nästa kram kan jag fortfarande inte komma över, jag vet att det är meningen att de ska ta det sakta, jag förstår anledningarna till det och jag gillar det egentligen men kom igen: det tillfället var perfekt för en kyss. Sättet de tittade på varandra, sättet Natalia sa "I love you" på; whoa, hur kunde de ens låta bli? Om ni inte fick hjärtklappning där så är ni gjorda av sten.
Nästa höjdpunkt i det avsnittet var Natalias samtal med Father Ray. Sättet som de har hanterat religionsfrågan i den här serien är nog faktiskt det bästa jag har sett någonsin. Jag är inte religiös själv och bryr mig egentligen inte så mycket om olika religiösa fanatikers fördömanden. Men även om mycket fördömanden kommer just från religiöst håll så vet jag också att det finns mer vettiga åsikter inom den kristna tron och mitt eget intryck har faktiskt ändå alltid varit att det mest centrala inom Kristendomen är kärleksbudskapet. Därför blir jag så fruktansvärt frustrerad när människor kan sitta och fördöma kärlek och i praktiken sprida hat omkring sig och att de när de gör det kan mena att det gör det i religionens namn. Både Natalia och Sister Anne har sagt det "God is love" och det är vad jag väljer att tro på och därför är det så skönt att de vågar, särskilt i ett land som USA där religiösa krafter har så mycket inflytande, visa att det går att kombinera kristen tro med homosexuell kärlek. Som Natalia sa "I love Olivia and I love my faith and I don't see why I have to choose between them"!


Nästa avsnitt var ännu gulligare, att se dem flörta med varandra är nästan för mycket för mig men på bästa möjliga sätt. Den första scenen när Olivia stryker över Natalias kind, wow! Och det är så imponerande att se precis när en kärleksfull gest övergår i något mer komiskt när Olivia försöker uppträda "normalt" inför personalen. Också i nästa scen försöker de döda oss med blickar och lätt kroppskontakt och kanske kanske hade vi fått en kyss där om den inte nu famöse Greg hade dykt upp just då. Olivias "huh" när han kommer instormande var perfekt för någon som just har blivit ertappad i en komprometterad situation, applåder igen för Crystals komiska talang.
När de sedan flyttade utomhus blev det bara bättre, eller i alla fall tills Frank dök upp (Go away, Frank!). Allting i scenen på bänken var perfekt; hur de såg ut, alla vårfärger runtomkring dem, blickarna och leendena och förstås Olivias bänkglidning. När hon flyttar sig närmare och Natalia lägger armen om henne smälter hjärtan igen. (Okej, jag börjar förstå varför det är så svårt att skriva de här blogginläggen; det är för att när jag ska försöka beskriva scenerna så går jag bara fram ord som "aaaahhh", "aaaawww" och "wow" det stämmer inte riktigt överens med min ambitionsnivå för välskrivna blogginlägg.) I alla fall de har det mysigt i parken tills Frank dyker upp och saboterar stämningen, Rafe kan få komma hem snart och Frank är förstås hjälten bakom det hela, suck. Vi får i alla fall en till kram som plåster på såren och löften om ett firande som vi aldrig fick se.


Efter det var det tyvärr inte mycket mer Otalia den veckan men vi fick några viktiga scener med Olivia. Hon försökte räkna ut hur hon skulle hantera det faktum att Rafe kunde komma i vägen för en fortsatt utveckling för hennes och Natalias förhållande. Hon vet att det viktigaste för Natalia är hennes son och att det enda rätta är att göra allt hon kan för att hjälpa Rafe men samtidigt förstår hon att det kan komma att innebära att hon måste ge Natalia och Rafe lite tid. Telefonsamtalet på slutet är det bästa när Olivia talar om för Natalia att de kommer att lösa det tillsammans och inte låta något komma i vägen för dem.


För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas

Jag vet att jag är en helt värdelös bloggare för tillfället och inte lever jag upp till mina löften om att skriva om Otalia heller, förlåt! Men jag läste en intressant artikel i DN idag och det är faktiskt lite Otalia relaterat. Linda Leopold skriver om Star Trek slash, fenomenet att fans skriver fanfiction där de parar ihop de manliga karaktärerna. Tydligen menar hon att denna fanfiction till största delen skrivs av heterosexuella kvinnor, jag har ingen aning om hur det är med den sak eftersom jag aldrig har kommit på tanken att sätta mig in i Star Trek slash. Men femslash har jag läst en del, ganska mycket på senaste tiden med tanke på att jag måste ha något att lugna mitt Otalia beroende med när det går dagar utan att de är med eller på helgerna. Hur mycket jag än gillar att det går så sakta, så behöver man ibland något för att lätta lite på frustrationen. Inte för att jag inte själv kan tänka ut olika scenarier för hur det kommer att bli när de äntligen kommer förbi blickar, handhållande och kramar, men ibland är det trevligt att se hur andra tänker sig det.

Min absoluta favorit just nu är Hide Beside Me eftersom den beskriver den känslomässiga intensiteten i deras förhållande så väl samtidigt som den är uppbyggd med en massa extra dramatik runt omkring.
Men om man vill ha något där den fysiska delen finns mer närvarande så skulle jag rekommendera The Courtship of Emma's Mother. Välskriven fanfiction kan vara nästan lika bra som själva serien och det funkar i alla fall bra när man behöver en fix.

Men om jag ska vara ärlig så var jag väldigt tveksam när jag först hörde talas om fanfiction; jag tyckte att det lät som en konstig sysselsättning och förstod inte riktigt vaför man skulle vilja ändra på det som visades i ens favoritserie eller film. Vad naiv jag var. Allt ändrades när jag började titta på Xena och sedan en dag när jag inte hade några avsnitt att titta på och bestämde mig för att se vad grejen var med alla dessa historier som jag hörde talas om. Jag snubblade ganska snabbt över Melissa Good's Journey of Soulmates serie. Det var något av det bästa jag har läst och jag förstod att när fanfiction är bra så kan det ge dig allt som du får av tv-serien samtidigt som du får det som inte kan visas i tv, i det här fallet Xena och Gabrielles förhållande beskrivet med allt sitt djup både känslomässigt och fysiskt.

Sedan dess har jag läst en hel del fanfiction, mest Xena, men också en del Emily/JJ från Criminal Minds femslash som den här kortisen av The Jolly Ape Look. Och om man letar riktigt noga kan man till och med hitta femslash för McLeods Döttrar.

Personligen förerdar jag historier där det känslomässiga står i fokus, sedan får det gärna finnas sexscener men jag fördedrar om de är smakfulla och finns med som en integrerad del i en mer utförlig historia.

Anyway, snart kommer det en Otalia uppdatering, jag lovar...

För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas

Även om jag är en dålig bloggare så måste jag ju respektera mina läsares önskningar och den här gången är det ganska lätt eftersom det här är ett ämne som jag vet alltför mycket om. Otalia tar så mycket tid i min hjärna för tillfället att det inte finns plats för så många andra bloggämnen så det är klart jag kan skriva en liten uppdatering om dem.

Så...det sista jag skrev handlade visst om veckan efter bröllopet vilket betyder att jag ligger lite efter så för att det här inlägget inte ska bli kilometerlångt så ger jag er de viktikaste videorna från veckorna efter Jag säger bara; jordnötssmör, konfrontationer...handlotion, parmassage, skogspromenad och handhållning, vissa scener är lite frustrerande men det är absolut värt det...


Enjoy...jag återkommer med mer detaljerade kommentarer om förra veckans avsnitt.

Om någon inte hade räknat ut det vid det här laget så anser jag att Guiding Light bör räddas

Jag vet att jag aldrig skriver någonting och tydligen efterfrågas uppdateringar om Otalia så jag ska se vad jag kan göra åt det ;) Men först ville jag bara prata lite om gårdagens Cityakuten. Bara tre avsnitt kvar nu och som trogna läsare vet har jag varit en hängiven tittare ända sedan början.

Igår visade de det avsnitt som många har pratat om, när George Clooney änligen kommer tillbaka till rutan. Och även om jag också gillar att han gör ett inhopp och jag gillade Doug Ross förr i tiden så var jag egentligen mer intresserad av det faktum att Julianna Marguiles också dök upp, åh Carol! Carol Hathaway var helt klart min första Cityakuten-crush och hon var min favorit ända tills hon kastade sig på det där planet och mötte uppe med sin kärlek på en brygga i Seattle. Men även om det var jättekul att se dem båda och Eriq La Salle så kan jag inte säga att jag var jätteimponerad av gårdagens avsnitt. Det kändes lite som att de försökt trycka in alltför mycket i ett enda avsnitt och resultatet blev bara att det blev osammanhängande och svårt att engagera sig i. Scenen när Doug skulle återknyta till sin tid på County och till hela seriens historia genom att nämna en hel radda namn för Neela och Sam kändes lite krystad och inte helt logiskt. För det första; varför nämnde ingen av dem Carter? Både Sam och Neela kände ju honom när han jobbade där och visste med all säkerhet att han hade varit på County i massor med år samtidigt som de borde ha honom i färskt minne med tanke på att han just kom tillbaka. Att Doug och Carol aldrig fick veta att det var han som fick njuren kan jag förstå som ett realistiskt val men att hans namn inte nämndes är inte logiskt. Dessutom en annan sak, Neela frågade om Doug kände Abby och det stämmer att han aldrig träffade henne. Däremot var hon faktiskt Carols förossningssköterska när hon födde tvillingarna, hade inte det varit kul att ta upp?

Dr. Bentons konversation med Carter var lite bättre, det är absolut logiskt att han skulle vilja vara med vid hans operation med tanke på allt som de har gått igenom tillsammans. Och kul att höra att han och Cleo fortfarande är tillsammans, jag gillade Cleo.

Jag är inte säker på att några mer gamla stjärnor kommer att dyka upp, eftersom jag håller mig undan från spoilers så mycket som möjligt, men jag tycker mig ha hört något om Laura Innes. Andra önskemål från min sida hade varit Sherry Stringfield, Susan var allti en av mina favoriter. På tal om Otalia visste ni förresten att Sherry Stringfield har varit med i Guiding Light? Kolla om ni känner igen henne här:


Abby hade jag förstås också gärna sett och Maggie Doyle hade gärna fått göra ett lite inhopp också, vad gör Jorja Fox nuförtiden egentligen?

Jag måste trots allt hålla med de kritiker som menar att Cityakutens bästa tid var överspelad för flera år sedan, det betyder inte att den inte fortfarande är bra men det är lite för många nya ansikten och jag får erkänna att jag hade sörjt mer om den hade slutat för några år sedan än vad jag kommer att göra nu. Men, men, i vilket fall så ska det bli spännande vad det gör med det allra sista avsnittet.

För övrigt anser jag att Guiding Light bör räddas